ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN ÅRGÅNG A
Första läsningen: 1 Mos 12:1-4a (Abraham, fadern till Guds folk, blir kallad)
Mellanöstern var omkring 1700-talet f.Kr. präglat av stora folkvandringar. En man från
Ur i Kaldeen överger sin fars hus, sin bakgrund, för att följa Guds röst. Vem av oss skulle
vid 75 års ålder riskera allt, bryta upp till ett nytt land och tro på en framtid för barn och
efterkommande? Ännu har Gud inte gett honom något, bara löften. Vilket land han ska få
sägs inte och inte heller hur det ska gå till. Men Guds löfte räcker för trons fader.
Abraham (fram till 1 Mos 17:4 kallad Abram) ska få Guds välsignelse och själv bli en
välsignelse ”för alla folk på jorden” (v. 3).
Denna fastetid kan bli en ny start för dig. Det är aldrig för sent att följa kallelsen att bli
en välsignelse, kallelsen till helighet. Det fadershus vi ska lämna är djävulens och allt vi
där har lärt oss och fått av dåliga vanor (jfr Joh 8:44; Ps 45:11). Abraham kom aldrig hem
igen. När vi biktar ska vi vara fast beslutna att inte göra om våra misstag. Vi ska avsky
våra synder, inte återvända till dem som hunden återvänder till sina spyor (2 Pet 2:22).
Andra läsningen: 2 Tim 1:8b-10 (Gud kallar oss och upplyser oss)
En gammal Paulus skriver raderna i denna läsning. Han är i fängelse och ska snart
avrättas – bryta upp som han säger (2 Tim 4:6). Att lida ont för evangeliets skull ingår i
den kristna existensen (v. 8). Att Gud har frälst oss och kallat oss till Kristi efterföljd – en
helig kallelse – är en gåva som Gud från världens början har planerat att vi skulle få (v.
9): trons gåva och hoppets gåva (som Abraham) och att vi kan göra kärleksfulla
uppoffringar för Gud (som Kristus).
Evangelium: Matt 17:1-9 (Hans ansikte lyste som solen)
Berget Tabor i Galileen utpekas traditionellt som platsen för Kristi förklaring (samma
berg som i Matt 28:16?). Men detta Tabor är inte ett ”högt berg” (v. 1, knappt 600 meter).
Där bodde bevisligen människor på Jesu tid, så de kunde inte vara helt ”ensamma” där (v.
1). Tidsmässigt är vi nog vid lövhyddefesten, festen på hösten då judar (och samarier)
bygger små hyddor till minne av uttåget ur Egypten (3 Mos 23:34 f; jfr Neh 8:13-18). Det
kan förklara varför Petrus vill bygga hyddor. På Jesu tid illuminerades templet på natten
under denna fest. Jesus är Guds sanna tempel (Joh 2:21), och därför sade han en gång vid
denna fest i Jerusalem: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i
mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12; jfr 9:5). Vi tror att han är detta ljus, men apostlarna
fick se det (jfr Joh 1:14; 20:29; 2 Pet 1:16-18; 1 Joh 1:1-4). Moses ansikte lyste när han
hade samtalat med Gud (2 Mos 34:29-35). Men Mose bara återspeglade ljuset, liksom
månen solens ljus. På förklaringsberget utgår det gudomliga ljuset från Jesu ansikte (jfr 2
Kor 4:6) som solen (v. 2). Mose och Elia fastade fyrtio dagar innan sina möten med Gud
(2 Mos 34:28; 1 Kung 19:8). Det gör vi också nu. Må Gud ge oss vårt eget
förklaringsberg där vi ser det vi tror på.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden