FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT ÅRGÅNG A
Första läsningen: Jes 2:1-5 (Herren samlar alla folk i Guds eviga frid).
Nu tänder vi äntligen första adventsljuset. Kom, alla av Jakobs ätt, låt oss
vandra i Herrens ljus! säger Jesaja (v. 5). Många klär sin balkong därhemma
med blinkande lampor. Vår tro ska lysa, vara synlig som en stad på ett berg
(Matt 5:14; Joh 8:12). Den kristna kyrkan är det orubbliga berget. Hon är byggd
på klippan, på apostlarnas och profeternas grund (Ef 2:20). Vi är uppfyllelsen av
Jesajas profetia om alla folkslag som ska följa Israels Guds vägar och stigar. Vi
vill omvandla destruktivitet (svärd) till konstruktivitet (plogbillar). Adventstiden
manar till botgöring. Ett sätt kan vara att lära sig förstå mer om sociala och
ekonomiska orättvisor i världen. De förorsakar många krig (Katolska kyrkans
katekes, nr 2317). Vi ber för de ansvariga. Må de göra plogbillar av sina svärd!
Andra läsningen: Rom 13:11-14a (Vår räddning är nära).
Första söndagen i advent är ”kyrkoårets nyårsmorgon”. Vi stiger upp. Jag är
kristen. Jesu bud är min arbetsdräkt. Paulus använder en militär bild: den soldat
som sover är oskyddad, det gäller att vakna och ta på sig rustningen. Vi ska
kämpa med tron, hoppet och kärleken som vapen (1 Thess 5:8; jfr Ef 6:14-18; 2
Tim 2:3-4). Natten som övergår i dagen påminner om adventsljuset. Har du
(eller din mor?) kvar din dopdräkt från den gången du som liten ”iklädde dig
Kristus” (v. 14). Se, så liten den är – har du växt sedan dess i ditt kristna liv,
närmare fullheten, fullvuxenheten i Kristus (Ef 4:13)?
Evangelium: Matt 24:37-44 (Håll er vakna och var beredda).
Den ena tas med, den andra lämnas kvar. Varför? På ytan är vi likadana, men
vissa fäster sitt hjärta vid sådant som leder bort från Gud, andra är förankrade i
hoppet om Paradiset. När slutet närmar sig blir skillnaden tydlig. Varför kunde
människorna på Noas tid inte åtminstone lära sig av djuren? De anade vart
allting tog vägen och kröp i säkerhet i arken. Gud kallade dem dit. Men
människorna festade vidare och hörde inte samvetets röst. De var som de fem
oförståndiga flickorna som skulle vänta på brudgummen med inte brydde sig
om att förbereda sig rätt och missade bröllopet (Matt 25:1-12). Vi vet inte när
Jesus återkommer i härlighet. Det är bra för oss! Då kan vi leva i ständig
förväntan, vakande i bön. Men Jesus kommer till oss redan nu under
adventstidens botgudstjänster. Där står han i prästens person och väntar på att ge
oss syndernas förlåtelse. Men vi prioriterar allt annat före vår själs hälsa. Vi
missar Jesu besök. Må vi hinna bikta oss innan jul! Nådens tid är NU.
Alternativt evangelium till Första adventssöndagen: Matt 21:1-9
JESU INTÅG I JERUSALEM
Evangelisternas berättelser om Jesu intåg i Jerusalem är starkt
överensstämmande. De små detaljer som skiljer dem åt kompletterar bilden till
en övertygande helhet. Jesus väljer att komma till Jerusalem från Olivberget
öster om staden. Enligt profeten Sakarja (Sak 14:4; jfr Hes 11:23) ska Herrens
dag börja med domen över de fientliga folken, när han kommer från just detta
berg och blir kung över hela jorden. Jesus väljer att komma ridande på en åsna.
Matteus och Johannes (som annars inte brukar överensstämma i detaljer) ser
denna händelse som en uppfyllelse av profetian om Fredskungen hos Sakarja (se
Sak 9:9; jfr Jes 62:11 samt läsningen från julnatten: Jes 9:2-7; se även Katolska
kyrkans katekes, nr 559). Denne kung skulle komma på en åsna, i motsats till
militärer och erövrare som red på hästar.
Herren behöver dem (v. 3), ska lärjungarna svara om någon frågar varför de tar
åsnan och dess föl. De är en bild av kyrkan som bär ut Jesus till människornas
marknader, mötesplatser och agendor. Varje kateket eller förälder som försöker
förklara Guds ord, varje kommunionsutdelare som räcker fram Herrens kropp, är
sådana tjänande djur som Jesus behöver.
Vi minns orden från profeten Jesaja (Jes 1:3): ”Oxen känner sin husbonde
och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget
förstånd.” Maria som bar Jesus under sitt hjärta och födde honom i stallet mellan
oxen och åsnan när hon var ovälkommen i Betlehem måste ha tänkt på detta ord
när hennes son senare som vuxen red in i den syndiga staden. Israel känner inte
sin herre: därför grät Jesus över Jerusalembornas brist på tro (Luk 19:41). Maria
grät säkert med honom – mitt i den jublande folkmassan. Messias intåg i
Jerusalem kom genast att övergå i tempelreningen, där Jesus angrepp dem som
köpte och sålde i Guds hus. Tanken går till mackabeernas rening av templet
blott några generationer innan (år 164 f.Kr). Jesu våldsamma aktion mot
affärsverksamheten i Guds hus fulländar bilden av ”stor uppståndelse i hela
staden” (Matt 21:10-16) – en beskrivning som Matteus också använder när de
vise männen kom till Herodes med nyheten om den nyfödde Messias (Matt 2:3).
Staden surrade av rykten i båda fallen. Alla måste ta ställning. Förväntningen
ökar på Jesus – liksom fruktan för honom.
Uttrycket ”hosianna” betyder fräls oss! Det är (tillsammans med orden
”välsignad han som kommer”) hämtat från Ps 118:25-26 och är en fast del av
judiskt liturgiskt liv liksom dessa ord är förankrade i vår mässa.
Jesus är efterlängtad och märkligt ovälkommen. Det avspeglar mänsklighetens
andliga läge inför varje ny adventstid. Må vi öppna portarna för Den som
kommer under detta nya kyrkoår.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden