Kyrkoårets sista söndag
KRISTUS KONUNGENS DAG ÅRGÅNG C
Kristus som vår kung firar vi i grunden alltid, ja, var gång vi håller gudstjänst (temat
framhävs särskilt tydligt på trettondagen, på palmsöndagen, under korshyllningen på
långfredagen samt på Kristi himmelsfärds dag). Detta utgör grunden för hela Nya
testamentet (se t.ex. Fil 2:6-11; Kol 1:12-20; Upp 5:12 ff; 7:17; 15:3f; 21:5-8).
Varför då denna fest? Förklaringen ska sökas i historien. Första världskriget (1914-1918)
vräkte omkull gamla kungahus i Europa och banade väg för ateistiska totalitära regimer i
olika delar av världen. Men Kristus är och ska förbli kung över oss, över våra familjer
och över våra samhällsinstitutioner. Det ville påven Pius XI markera 1925 genom att
införa denna fest. Festen gav inspiration åt många. Den stärkte inte minst de tyska
katolska ungdomsrörelsernas självkänsla under Hitlertiden, när staten krävde absolut
makt över medborgarna och ville underkuva religionen. Så även i andra länder där
statsmakten i kommunismens eller en diktatorisk liberalisms namn ville skada katolska
kyrkan, som i Mexiko.
Denna dag strålar som ett ljus vid ingången till vintermörkret. Den är en ständig
påminnelse om vår rätt som kristna till samvets- och religionsfrihet: ingen makt i världen
står över Kristus. Ingen lagstiftning kan ändra på det eller får ställa sig i vägen för
kyrkans uppdrag att dyrka Gud, hjälpa människor och sprida evangeliet.
Sedan 1970 firas festen på kyrkoårets sista söndag och läsningarna betonar Kristi
återkomst. Därmed vidgas festdagens budskap och blir både kosmiskt och personligt:
Kristus är kungen som till slut ska döma mänsklighetens och vars och ens historia. Detta
är ett tema i adventstiden vars gryning vi nu anar – en vecka i förväg.
Kyrkoårets avslutning påminner oss om att vårt eget liv har ett slut som innebär
räkenskap för alla våra prioriteringar, för allt vi gjort eller låtit bli att göra, sagt eller
förtigit. Satsade vi verkligen på Kristus eller föredrog vi bekväma kompromisser med
denna världs ”kungar”, deras tomma löften och illusoriska ideologier?
Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet (Hebr 13:8). Han är vägen,
sanningen och livet (Joh 14:6). Hans ord är måttstocken – mot den ska vi mätas.
Dags, alltså, att se tillbaka. Vilken kurs tog mitt liv under det gångna kyrkoåret? Var
Kristus verkligen min konung? Även i vardagens små frågor? Sökte jag främst av allt
hans vilja och hans rättfärdighet? (Jfr Matt 6:33) Skulle Kristus, min konung, beskriva
mig som en av sina trogna vänner?
Första läsningen: 2 Sam 5:1-3 (De smorde David till kung över Israel)
Alla Gudsfolkets tolv stammar härstammade från patriarken Jakob, han som av Gud fick
namnet Israel (1 Mos 32:29; 35:10). De är bröder. Men sammanhållningen mellan
stammarna var bräcklig, det såg man redan under domartiden. David var redan kung över
Juda (i Hebron), men nu enar han hela folket under sig. Efter Davids son Salomos död
föll riket i två delar. Jesus lyckades inte som David samla judarna i sitt nya gudsfolk. De
flesta avvisade honom. Hans eget projekt, kyrkan, splittrades av utbrytargrupper. Men åt
dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn (Joh 1:12). Det är vi, om vi
troget samlas kring honom – vår kung – i hans kyrka.
Andra läsningen: Kol 1:12-20 (Han har fört oss in i sin älskade sons rike)
Paulus har facit i hand. Världens skapelse avsåg att leda fram till kyrkans skapelse. Jesus
Messias, som är Gud av evighet (v. 17), försonade den fallna världen, ja hela det skapade
universum med sig själv genom sin egen undergång. Fred (v. 20) råder nu, i allt.
Evangelium: Luk 23:35-43 (Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike)
Vilken förtvivlad scen, vilket brott från människors sida, vilket tålamod från Guds!
Kristus konungen, Guds Son, tack vare vilken allt blev till (jfr Joh 1:3; Kol 1:16; Hebr
1:2), han som älskade oss trots att vi ännu var syndare (jfr Rom 5:8), han som för vår
skull avstod från allt och antog en tjänares gestalt, lydig ända till döden (Fil 2:7-8), han
som alla knän borde böjas för i himlen, på jorden och under jorden och alla tungor
bekänna som Herre (Fil 2:10-11), han är nu upphängd inför världen som den värste
brottsling, naglad till ett kors! Världen hyllade verkligen inte sin konung. Vissa stod bara
och såg på. Andra hånade och gjorde narr av honom (v. 35-36).
Likväl är han den han är, konung över Guds rike, och just det bekänns av en enda person.
Vi kallar mannen för rövare, dåtiden menade terrorist. Han vars lott skulle bli att lida med
Guds Son vänder sig och ser Mästarens blodiga ansikte, rivet av törnena från det som var
hans kungakrona. Rövaren klagar inte över sitt straff eller sina plågor, han ber inte om att
slippa korset, han protesterar inte. Med sina sista krafter får han bönen om frälsning över
sina läppar. Den inkluderar en trosbekännelse till Jesus som kung (han talar ju om att
Jesus har ett ”rike”).
Den andre, onde rövaren däremot ville inte tro på Jesus som kung. ”Ditt messianska
fredsrike, var är det? Varför ska vi förnedras så här?” hör vi honom väsa (jfr v. 39). Som
många i dåtiden och i dag. Men du som uppriktigt ber den gode rövarens bön, du har din
konungs blick riktad mot dig. Din tro har räddat dig. Han lovar dig Paradiset (v. 43).