TJUGONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG A
Första läsningen: Jes 56:1, 6-7 (Främlingar får komma till mitt heliga berg)
Jesu jordiska mission gällde judarna (se evangeliet), men självklart kände han till texter
som den här hos Jesaja. Ett kommande messianskt rike utan icke-judar som vill tillhöra
Israels Gud kan han aldrig ha önskat. Vi alla är hans flock, vi tillhör Gud.
Andra läsningen: Rom 11:13-15, 29-32 (Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse)
De judar som förföljde urkyrkan ingick ovetande i Guds frälsningsplan, ty när kristna fick
fly från Judeen spred sig budskapet ännu mer (Apg 8:4). Kyrkans triumf skulle ”sporra”
judarna (Rom 11:11; jfr vad Paulus lärare Gamaliel sade i Apg 5:38-39). På långfredagen
ber vi att judarna når sitt mål, ”den fulla återlösningen”. Vi vill inte undanhålla dem
Messias, deras egen bror (jfr 1 Mos 45:4-5).
Evangelium: Matt 15:21-28 (Kvinna, din tro är stark)
Jesus är den gode Herden som kommer för att uppsöka de förlorade fåren (v. 24; jfr Matt
18:12-13; Joh kap.10). Men inte denna kvinna, hon måste själv ta kontakt. Vi får här en
viktig böneskola: mamman här är som änkan i Luk 18:1-8, en envis bedjare, oinbjuden,
tjurskallig, jobbig – men hon blir sedd och bönhörd utan villkor.
Jesus är utanför heliga landet, i ett område där ättlingar till Israels gamla arvfiender,
kanaaneerna, fortfarande dyrkade fruktbarhetsguden Baal (det är väl därför som Matteus
kallar kvinnan för ”kanaaneisk”). Det är bäddat för misstämning. Jesus är känd även i
dessa trakter, och den hedniska kvinnan tilltalar Jesus med en kunglig (messiansk) titel.
Han gav henne inget svar (v. 23) – Guds tystnad gör ont, även på oss! Kvinnan ser i v.
23-24 att Jesus börjar prata och tar chansen. Hon kastar sig till marken (lägger sig väl i
vägen). Nu måste Jesus svara. Hans ord till henne är inte så hårda som man kunde tro.
Han talar ordagrant i v. 6 om ”hundvalpar”. Herren testar henne – kommer hon att reagera
stolt och kränkt som arameen Naaman i 2 Kung 5:11-12? Nej, denna hedning vänder
saken till sin fördel. Kvickt diktar hon vidare på liknelsen: jo, som mamma förstår hon väl
Jesus, ingen tar brödet ur munnen på sina barn, men bebisarna lämnar gott om spår efter
sig, och hungriga hundvalpar håller golvet rent! Vi anar en humor som bottnar i trons
ödmjuka kapitulation. Så besegras Jesus, så vinner vi hans heliga hjärta. Guds tystnad i
vår bön är jobbig men den gör att vi ber bättre, den är nyttig. Observera också den
osjälviska motiv-alliansen som förbinder Jesus och kvinnan: omsorgen om någon i nöd
(den demonbesatta flickan).
Ovanlig detalj: Jesu ordväxling med de irriterade lärjungarna i v. 23-24 skulle passa bättre
in hos Markus än hos Matteus. Det är lite ”omvända världar” (jfr Mark 7:24 f), svårt att
förklara om man tror att Matteus skrev av Markus.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden