NITTONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG A
Första läsningen: 1 Kung 19:9a, 11-13a (Ställ dig på berget inför Herren)
Den förföljde, trötte profeten Elia, på flykt från sitt ohållbara läge, söker Gud vid
Sinaiberget, där allt började, där Gud en gång gjorde så stora tecken genom Mose.
Under sin reträtt inser han: Gud är hos honom, trots storm, jordskalv och eld.
Andra läsningen: Rom 9:1-15 (Jag skulle önska att jag själv fördömdes om det kunde
hjälpa mina bröder)
Här går Paulus nästan för långt i sin goda vilja. Vi får aldrig önska oss helvetet ”för att en
annan kan frälsas”. Observera att han bara talar hypotetiskt om det, som en omöjlighet.
Däremot får vi ta på oss elände här på jorden för andras skull. Som Jesus.
Evangelium: Matt 14:22-23 (Såg åt mig att komma till dig på vattnet)
Katolska kyrkan ser stor ut men är i själva verket som en liten båt, i alla fall på lokala
nivåer där en flock hängivna försöker driva Guds verk framåt, ofta i tuff motvind, som
lärjungarna här. Men när det blåser över sjön, då blåser det ännu hårdare vindar uppe på
berget: Jesus märker, bättre än vi själva, vad vi måste utstå. Medan vi ror är han hos Gud
och ber för oss. Jesus hade planerat att vara på berget för att be i fred, men tanken på
lärjungarna på sjön därnere i mörkret lämnar honom ingen ro. Mose kom en gång ner från
Sinai till sin församling, som redan hade vänt sig bort från Gud och nu dansade kring sin
hemgjorda avgud (2 Mos kap. 32). Hur mår mina utvalda? vill Herren veta. Jesus ser hur
vågorna dansar hotfullt kring den gungande båten, kyrkan. De har drivits ur kurs och är
nu mitt på sjön. De är nära utmattning (klockan är mellan 3 och 6 på morgonen, jfr v. 25).
Jesus vet att lärjungarna kämpar i varje årtag mot både vinden och sin inre förtvivlan, mot
vreden över att han inte är där. Svidande blåsor i händerna och kallt vatten som stänker
ner dem med varje ny våg är inget emot den där gnagande ångesten: Vill eller kan Herren
inte hjälpa oss? Ska vi tro på honom? Hjälper det att ropa Jesu namn?
När Jesus kommer till dem, beslutsamt, med säkra steg tvärs genom vågorna som vore det
en äng han skred fram över, då skriker alla i båten av rädsla (inklusive Petrus). Men Jesu
röst, som de är vana vid, lugnar dem – fåren känner igen hans röst (Joh 10:3 f). Vi kan
ofta inte se Jesu närvaro i det som sker utan mest bara våra skrämmande spöken, men
hans ord har vi: Bibeln. Där hittar vi ständigt vår Herde och återfinner tryggheten. Känn
ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig (Joh 14:1), vilken mäktig kraft som finns i Jesu ord
– här räcks en stark arm åt oss. Det gör inget om vi vacklar som Petrus, Jesus griper tag i
oss och lyfter oss upp (v. 31). Petrus vågade sig ut, driven av kärlek, liksom han senare
skulle hoppa i sjön för att komma till den Uppståndne (Joh 21:7). Kan vi göra annat? Till
vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord (Joh 6:68).
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden