TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT ÅRGÅNG B
Första läsningen: Jes 61:1-2a, 10-11 (Min glädje har jag i Herren)
Biskop Anders Arborelius bestämde för några år sedan att denna söndag varje år skulle
firas som Livets söndag, inte minst för att komma ihåg vårt ansvar för att skydda de
ofödda barnens rätt till liv och motverka abort. Dagens första läsning är som att höra den
unga, gravida Maria sjunga. Hennes graviditet var jobbig (se Matt 1:18-24), men allt hon
kunde tänka på var att jubla liksom Jesaja (Luk 1:46-55). Varje kristen själ är, liksom
Maria, Den helige Andes brud – därav bröllopsbilden i v. 10. Ännu är det långt till våren
då allt ska kläs i grönska, men inom Maria blommar redan i vintertid den seger och
rättfärdighet (v. 10-11) vi längtar efter, Livets seger!
Andra läsningen: 1 Thess 5:16-24 (Må er ande, själ och kropp vara utan fläck när vår
herre Jesus Kristus kommer)
De kristna i Thessalonike längtade efter Herrens återkomst, så som vi nu gör i advent. För
några av våra mest utsatta bröder och systrar är denna återkomst det enda hopp de har
kvar. Kanske är det så också för dig som läser detta. Gud ger oss även en glädje vi alltid
får tänka på: vetskapen om hans kärlek. Mässans grekiska namn – eukaristi – betyder
tacksägelse. Vi kristna tackar för varje dag. Julgran och julkransar vittnar om att det finns
grönska som trotsar vinterns mörker, vi motverkar dödens destruktiva krafter. Vår ande,
själ och kropp ska bevaras hela och oskadda, säger Paulus (v. 23). Vi måste stå upp för de
svagaste som inte kan försvara sin rätt till kroppslig integritet: de ofödda. Vi måste
protestera mot detta barbari. Barnet har rätt till sin kropp och till sitt liv.
Evangelium: Joh 1:6-8, 19-28 (Mitt ibland er står en som ni inte känner)
I vår mitt finns Den som vi inte känner. För den höggravida Maria, på väg till Betlehem,
som försiktigt kände med handen på sin stora mage, var detta bokstavligt sant. Våra
ofödda barn är främlingar, ännu okända gåvor från Gud – i förpackning, precis som de
julklappar vi måste vänta på tills tiden är inne. Även när barnen växer upp och står
bredvid oss i kyrkan är de ännu oöppnade presenter. Framtida påvar och helgon,
konstnärer och hjältar, är barn just nu och sjunger barnens adventssånger någonstans. Den
helige påven Johannes Paulus II fick som barn problem med kyrkoherden för att han
sparkade fotboll mot kyrkväggen, ja, våra jobbiga, fumliga, trotsiga barn är framtidens
mest intressanta personligheter. Vuxna skakar på huvudet: ”Vad synd för de där
föräldrarna att de skulle få en sån flicka!” Men maskrosor klarar sig ofta bättre än de ack
så ömtåliga finrosorna, våra allt för ”önskade” barn som skäms bort och kvävs av vuxnas
lyckoförväntningar. De ”oönskade” barnen trotsar sina förutsättningar och skjuter genom
asfalten om de får lov. Det måste de få!
Från och med den 17 december räknas vardagar i advent utifrån dagens datum (se
nedan
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden