FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT ÅRGÅNG B
Första läsningen: 2 Sam 7:1-5, 8b-12, 14a, 16 (Davids kungavälde skall bestå
till evig tid)
David är den fromme och framgångsrike kungen som Gud välsignade över alla
mått och som därför sågs som ”modell” för den kommande Messias. Psaltaren
är Bibelns, judarnas och kyrkans bönbok. Den tillskrivs traditionellt honom som
författare, även om han inte har diktat mer än en del av dess psalmer. Hans
namn förekommer oftare än några andra namn i Gamla testamentet. Det är inte
märkligt att David känner tacksamhet mot Gud och vill visa det genom att bygga
ett hus (tempel) åt honom. Men Israels Gud är annorlunda än de andra folkens
gudar. De krävde betjäning och uppmärksamhet, den sanne Guden är vänd mot
människan och hennes behov. Allt han föreskriver är bra för oss. Gud gläds åt
Davids tacksamhet och svarar genom att lova honom ett evigt ”hus”, dvs. att
hans ättlingar alltid ska få sitta på hans tron. En förgylld stol tillhörande den
egyptiske faraon Tutankhamon – drygt trehundra år före David – har bevarats
till vår tid i en grav. Davids tronstol, som väl har liknat denna, gick upp i rök
senast år 587/586 f.Kr. när babylonierna avsatte den siste av hans ättlingar,
Sidkia. Dynastin förkastades av Gud på grund av kungarnas synder, men Jesus,
Davids ättling, som adoptivson till Josef, härskar i evighet över det nya
gudsfolket, kyrkan. Så höll Gud sitt löfte till David, ja, utsträckte det till alla
folk på jorden som tror på hans Son.
Andra läsningen: Rom 16:25-27 (I evangeliet avslöjas en hemlighet som från
tidens början varit outsagd)
Vi får här de allra sista raderna i det långa och krävande brevet till romarna, en
lovprisning av Gud. Denna text förekommer inte alltid på samma plats i
handskrifterna, och kanske har olika versioner av Romarbrevet cirkulerat i
urkyrkan. Gud lovade Eva efter syndafallet att en av hennes ättlingar skulle göra
vad hon inte förmådde: trampa på ormens huvud, dvs. övervinna djävulen (1
Mos 3:15). Gåvan var ännu större: Guds egen Son skulle bli Evas ättling när
tiden var inne. Gud ville inte bara gottgöra våra fel utan anta vad vi är (vår
natur) för att vi ska kunna anta vad han är (hans gudomlighet). Kanske tänker
Paulus att Adam och Eva ännu inte var mogna för att ta denna gåva till sig.
Maria – den nya Eva – var det.
Evangelium: Luk 1:26-38 (Du skall bli havande och föda en son)
Maria på åsnan – Josef till fots framför. Ännu bara en kort sträcka kvar till
Betlehem, staden där kung David föddes tusen år tidigare. Marias tankar går
säkert till Gabriels ord vid bebådelsen, som vi läser i dag. En vackrare scen kan
inte tänkas – så full av uppskattning, respekt, generositet, hopp. Guds Son ska
födas genom Jungfrun, han ska uppfylla Guds löfte till David om ett evigt
kungarike, Maria får bli boning åt Guds Ande, så som tälthelgedomen
(tabernaklet) var det i öknen (2 Mos 40:34). Som Paulus säger (se ovan)
planerades detta redan vid skapelsen och avslöjades för profeterna. Så började
allt i våras, Maria, och här rider du nu fram med din Guds kärlek inom dig!
JULAFTON – VIGILIEMÄSSAN PÅ KVÄLLEN (vid vespertid)
Första läsningen: Jes 62:1-5 (Herren har dig kär)
Julafton är här – även om detta bara är kvällsmässan och inte midnattsmässan,
som följer i natt. Tycker du att adventstiden har varit lång? Israels barn fick
vänta hundratals år på Messias! Den julglädje vi märker hos profeten Jesaja var
bara en skymt, långt i fjärran, av Betlehemsstjärnan, änglasången över stallet,
herdarnas glädje och det nyfödda barnet i Marias famn. Vissa katoliker fastar
hela denna dag fram till kvällen. När mörkret faller öppnas dörren till
vardagsrummet och där står julgranen i strålande glans. Tillbakahållen förväntan
får explodera. Festen börjar.
Det gamla Israel kände inga större familjefester än bröllop. Gud är kärleken (se
Katolska kyrkans katekes, nr 218-221; jfr Joh 4:8, 16). Därför blev Ordet
människa (Joh 1:14) och därför spred Jesus feststämning kring sig. Inte kan ni
väl få bröllopsgästerna att fasta så länge brudgummen är hos dem? sade han
(Luk 5:34). Guds brud, Sion, dvs. Jerusalem, som upprättas och kröns med
diademet (v. 2-3) är Maria, och med henne alla i gudsfolket som tror på hennes
son. Detta Jerusalem skall få ett nytt namn: ekklesía, grekiska för kyrka
(Katolska kyrkans katekes, nr 751). Du som delar Marias glädje denna kväll, var
du än är, ensam eller i familj: Jubla – Herren har dig kär! (v. 4).
Andra läsningen: Apg 13:16-17, 22-25 (Paulus vittnesbörd om Messias, Davids
Son)
Högtidligt, som när en far läser julevangeliet för sin familj (Luk 2:1-14),
sammanfattar Paulus Gamla och Nya testamentet – från Abraham, David och
Johannes döparen till Jesus. Vi märker att han har tagit över ett fast schema för
förkunnelsen, traditionen. Alla före Jesus var vägskyltar som pekade mot Jesus,
även Döparen, den som många trodde var Messias. Allt på jorden proklamerar
nu Jesu födelse, klockor, ljus, sång!
Evangelium: Matt 1:1-25 (Jesu Kristi, Davids sons, släkttavla) (Alternativ
kortare läsning: Matt 1:18-25)
Messias skulle härstamma från Abraham, trons fader, och uppfylla löftet till
honom om ett heligt folk, talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på
havets strand (1 Mos 22:17). Han skulle vara den ättling till David som Gud
lovade skulle få härska över gudsfolket för evigt (2 Sam 7:16). Han skulle födas
av en jungfru, som Jesaja profeterade (Jes 7:14). Vilket av detta stämmer inte
på vår Herre Jesus Kristus, den Uppståndne, kyrkans och universums Herre
(Matt 28:18-20)? Barnet i Betlehem är genom adoption Josefs son, av Davids
ätt, och genom Maria det gudomliga barnet som Jesaja såg (Jes 9:6). Kvinnorna
i släkttavlan hade tillhört olika män. Maria – deras motbild – tillhörde med
kropp och hjärta Gud. Josef visste om Marias hemlighet och vad som hänt med
Sakarias och Elisabet (Luk kap. 1).
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden