KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID ÅRGÅNG B
Första läsningen: 2 Mos 24:3-8 (Med detta blod bekräftas det förbund som Herren har
slutit med er)
Mose hällde blodet från de slaktade tjurarna i skålar, som han sedan skulle stänka på
folket som bekräftelse av förbundet med Gud. När Jesus på skärtorsdagskvällen lyfter upp
den stora kalken, full av vin, som de alla ska dricka ur, ser han redan sitt eget blod däri.
Som en tyst spegel talar kalken. Hur tung måste den inte ha känts!
Andra läsningen: Heb 9:11-15 (Blodet från Kristus renar våra samveten från döda
gärningar)
Hebreerbrevet motsvarar antagligen de tankar som snurrade i huvudet på Jesus i
nattvardssalen. Messias ska lyfta syndens börda av folkets axlar, bli en värdig
överstepräst genom att han gör sig själv till offer. Det är en omänskligt hård väg att gå,
men den behagar Gud, ty den är fullständigt osjälvisk. Jesus hoppas att apostlarna fattar
det här, att de älskar varandra som han har älskat dem.
Evangelium: Mark 14:12-16, 22-26 (Detta är min kropp, detta är mitt blod)
Den allra första eukaristin ägde rum i en stämning av rädsla, osäkerhet och konflikt.
Dagens läsning klipper bort de bitarna och fokuserar på Jesu formella arrangemang och
instiftande av denna måltid som skulle bli hans nya folks centrala kulthandling.
V. 12: Markus är en aning oprecis: lammet skulle slaktas dagen innan det osyrade brödets
högtid började. Han skriver kanske så här för att understryka att Jesu instiftande av
nattvarden är ett verkligt offer (vinet blir verkligen till Kristi blod redan under denna
första mässa, Jesu blod utgjuts inte bara nästa dag på Golgata).
Detaljen med mannen som – likt en kvinna – bär på en vattenkruka och redan har ordnat
allt för kvällen verkar avtalad i förväg. Det visar att nattvardssalen skulle hållas hemlig.
Det är min kropp, säger Jesus och bryter samtidigt brödet (v. 22). Ordet står för hela
personen (”detta är jag”) – en bruten person menas, det är Jesu undergång som här
kopplas till förutsägelsen om den lidande Messias, han som var beredd att dö och blev
räknad som syndare, när han bar de mångas skuld (Jes 53:12). Alla dricker sedan av
samma bägare (så gör man bara inom familjen) och Jesus säger att den innehåller hans
blod, förbundsblodet (v. 24). Här tolkas Jesu kommande död som ett blodsoffer som ger
gemenskap med Gud, likt blodet från de djur som Mose slaktade vid Sinai, när det gamla
förbundet ingicks (2 Mos 24:8). Lagen och profeterna är bakgrund till det offer Jesus
frambär. Vi står inför en vändpunkt i världshistorien: försoningen med Gud, Guds JA, blir
till mitt i människornas NEJ.
Försoningen blev sakrament. Det lämnade han kvar åt oss. Vi bär det i procession.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden