PALMSÖNDAGEN – PASSIONSSÖNDAGEN
STILLA VECKANS BÖRJAN
Evangelium vid palmprocessionen: Luk 19:29-40
Evangelisternas berättelser om Jesu intåg i Jerusalem är starkt
överensstämmande. De små detaljer som skiljer dem åt kompletterar bilden till
en övertygande helhet. Jesus väljer att komma till Jerusalem från Olivberget
öster om staden. Enligt profeten Sakarja (Sak 14:4; jfr Hes 11:23) ska Herrens
dag börja med domen över de fientliga folken när han kommer från just detta
berg och blir kung över hela jorden. Jesus väljer att komma ridande på en åsna.
Hos Johannes verkar det vara ett spontant beslut (Joh 12:14) medan de tre andra
evangelisterna verkar säga att det var planerat och avtalat i förväg (om det nu
inte ska uppfattas som ett mirakel att Jesus vet om att en åsna står redo i byn för
dem). Matteus och Johannes (som annars inte brukar överensstämma mycket)
ser händelsen som en uppfyllelse av profetian om fredskungen hos Sakarja (se
Sak 9:9; jfr Jes 62:11 samt läsningen från julnatten: Jes 9:2-7; se även Katolska
kyrkans katekes, nr 559). Denne kung skulle komma på en åsna (i motsats till
militärer som red på hästar). Hos Markus och Lukas kräver Jesus att det ska vara
en åsna som ännu ingen har suttit på. Här måste man tänka på de oanvända djur
som fick vara bärare av människors skuld i 4 Mos 19:2 och 5 Mos 21:3 och på
de kor som drog hem vagnen med den heliga förbundsarken (tabernaklet) till
Israel från filisteerna i 1 Sam 6:7, efter att den hade varit bortrövad en tid. Nu
bär ett lastdjur Guds Son, som i sin tur har kommit för att bära världens synd på
sin rygg (Joh 1: 29, 36). Enligt Johannes är åsnans teologiska betydelse något
som lärjungarna begrep först senare. Men Jesus visste vad han gjorde.
Herren behöver den ska lärjungarna säga om någon frågar varför de tar åsnan.
Detta lastdjur har en särskild tillhörighet till Jesus. Det är en bild av kyrkan som
bär ut Jesus till människornas marknader, mötesplatser och agendor. Varje
kateket eller förälder som försöker förklara Guds ord, varje
kommunionsutdelare som räcker fram Herrens kropp, är detta tjänande djur.
Vi minns orden från profeten Jesaja (Jes 1:3): Oxen känner sin husbonde
och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har
inget förstånd. Maria som bar Jesus under sitt hjärta och födde honom i stallet
bland oxe och åsna måste ha tänkt på detta ord när hennes son red in i den
syndiga staden.
Israel känner inte sin herre: därför grät Jesus över Jerusalembornas brist på tro
(Luk 19:41). Maria grät säkert med honom – mitt i den jublande folkmassan.
Messias intåg i Jerusalem kommer genast att övergå i tempelreningen, där Jesus
angriper dem som köper och säljer i Guds hus. Tanken går till mackabeernas
rening av templet några generationer dessförinnan (år 164 f. Kr.). Oförglömlig
var den lyckliga befrielse som skedde då: De tog alltså lövprydda stavar,
grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till
honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga fullbordan (2 Mack
10:7). Johannes skriver att Jesu anhängare höll palmkvistar i händerna (Joh
12:13).
Jesus har fram tills denna dag varit mycket återhållsam med att låta sig kallas för
kung (= Messias; se t.ex. Mark 8:29-30 och Joh 6:15) men nu kan sanningen
sägas klart. Profeten hyllas öppet som kung (Luk 19:38; Joh 12:13) och han
hindrar det inte. Det står inga lärjungar vid vägkanten och säger ”Kom nu ihåg
att det här bara är menat andligt och symboliskt”. När fariseerna vill tysta ner de
politiskt extremt farliga tillropen svarar Jesus att ropen inte går att stoppa: ”Om
de tiger kommer stenarna att ropa” (Luk 19:40). Staden surrar av rykten. Alla
måste ta ställning. Förväntningen ökar på Jesus – liksom fruktan för honom.
Första läsningen: Jes 50:4-7 (Jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och
spottade på mig)
David tvingades en gång spela vansinnig inför en fientlig kung (1 Sam 21:10-
16). Denna självförnedring räddade hans liv. Då skrev han de kända orden: Den
rättfärdige drabbas av mycket ont (Ps 34:20). Men varför ska den rättfärdige
lida? Gamla testamentet lär oss att vi lider för våra synders skull men också att
det finns ett lidande för andra. Det tjänar Guds frälsningsplan (tänk t. ex. på den
rättfärdige Josef, Jakobs son, vars öde ledde till räddning för hans bröder). Inga
av Gamla förbundets hjältar var fria från lidande. Jesaja har i sin bok flätat in
fyra ”sånger om Guds tjänare” (Jes 42:1-9; 49:1-9; 50:4-9; 52:13 – 53:12) –
dagens läsning ger oss den tredje. Där hör vi rösten av ”Tjänaren” som vill
samla och trösta Gudsfolket. Han själv ska skymfas, ja dödas för att sona allas
skuld. ”Tjänaren”, säger Jesaja, bär folkets straff, i ”vårt ställe”, vi ”friköps”
(52:3, 9). Figuren var och är en gåta för judarna. Den syftar på Jesus. Han blev
ett eko av det gamla lyssnande Israel som förde vidare Guds stärkande ord och
tog emot spott för det, dvs. de fromma som likt Mose (2 Mos 17:4), Jeremia (Jer
1:18) och Hesekiel (Hes 3:8 f) måste bita ihop (”göra sitt ansikte hårt som
flinta”, v. 7) för att stå ut med motgångarna – liksom alla våra martyrer som lidit
och lider just nu för sin tro på Gud. Jesus är personifieringen av detta trogna
Israel. Oskyldig lider han för alla skyldiga. Varje steg från Olivberget till
Golgata gör ont. Guds Son blir sviken av alla men sviker ingen.
Korset är – som Davids vansinne – en dårskap för världen, men för de kallade,
judar som greker, Guds kraft och Guds vishet (jfr 1 Kor 1:18-25).
Andra läsningen: Fil 2:6-11 (Han var lydig, därför har Gud upphöjt honom)
Adam i Paradiset räckte begärligt ut sin hand för att roffa åt sig det som enligt
ormens lögn skulle göra honom till ”jämlik med Gud” (v. 6, jfr 1 Mos kap 3).
Samma orm ville få Jesus i öknen att hävda sin rätt som Guds Son, göra stenar
till bröd och sträcka fram handen och äta dem (Luk 4:3) – som en gång Adam.
För att lyda Faderns vilja och frälsa oss från den fångenskap under synd och död
som vi ärvt och som vi plågas av, gjorde Jesus raka motsatsen: Han
eftersträvade att vara människa – i kontrast till Adam som eftersträvade att vara
gud. Som människa, dvs. på Adams och våra vägnar, upphäver han därmed det
ursprungliga upproret mot Gud som djävulen anstiftat. Frälsningen är säker:
Jesus är nämligen också Gud själv (”han ägde Guds gestalt”, v. 6, jfr Kol 1:15;
Heb 1:3; Joh 1:1) – här är det ingen blott ”representant” för Gud som agerar (jfr
Jes 63:9). Mänskligheten äger nu en broder, en av oss, som med gudomlig
styrka kan lyfta alla upp ur dödens träsk. Vår skuld saneras av en absolut mäktig
kärlek. Inget kan mäta sig med den. Gud visar oss att hans eget namn stämmer
på denne vår broder, Jesus (v. 9). Den enda passande responsen vi kan ge är
total, universell, tacksam tillbedjan (v. 10-11).
Evangelium: VÅR HERRE JESUS KRISTI LIDANDE ENLIGT LUKAS
Luk 22:14 – 23:56 (Kortare alternativ: Luk 23:1-49)
De tre första evangelierna liknar varandra mycket – inte minst i skildringarna av
Kristi lidande. Lukas lyfter fram hur Jesus ber, hur han tröstas av en ängel i
Getsemane, hur han förlåter och bryr sig om andra mitt i sitt eget lidande. Vi får
även det gåtfulla ordet om att köpa svärd (Luk 22:36). Vi får veta att Jesus
förhördes av Herodes och att en av rövarna som han korsfästes med omvände
sig. Jesus, själv döende, lovade den lidande mannen en plats i paradiset – en stor
tröst för alla som är svårt medvetna om sina synder.
Jesus var populär i stora delar av befolkningen, inte minst bland galileerna som
kom i stora massor till påskfesten i Jerusalem (Luk 3:48-49). Läget var spänt.
Året innan hade galileiska pilgrimer blivit massakrerade av Pilatus soldater som
ständigt fruktade oroligheter (Luk 13:1). Komplotten mot Jesus sker i hemlighet
och med list. Här verkar mörkrets makt (Luk 22:53). Mördarna har bråttom. De
kan inte vänta till efter högtiden. Det finns människor idag som driver på
sekulariseringen med samma otålighet. Allt som påminner om Jesus ska bort ur
människornas synfält, eller förlöjligas, förvrängas eller förtalas.
Dagens långa läsning innehåller mängder av viktiga detaljer. Här bara några:
- Helgat varde ditt namn ber vi i Fader vår. Vi önskar att Guds namn ska
hållas heligt, att han ska dyrkas, att det ska finnas religion, kyrkor, psalmsång,
processioner. Våra förfäder skänkte som Maria från Betania stora bidrag, till
kyrkor och helig konst. Vem gör det i dag? Hon har fått förlåtelse för sina
många synder, ty hon har visat stor kärlek (Luk 7:47), säger Jesus om en
föraktad kvinna som kysste hans fötter och vars tårar tvättade dem. Vår
kommunion i mässan borde vara en sådan kyss. - Hos Lukas uppkommer striden om vilken av lärjungarna som ska vara den
störste, dvs. ”statsminister” i Guds rike. Hinner Judas delta i denna strid innan
han går, eller lyssnar han bara, medan han skakar på huvudet och blir allt mer
övertygad om det hopplösa i hela detta projekt? Lärjungarna ser sig i fantasin
redan inta platserna i Stora rådet i Jerusalem och i Antoniaborgen, när Guds
änglar krossar romarna och deras djävulska regim. Jesus får dem ner på jorden
med sin maktfilosofi: Jag är mitt ibland er som er tjänare (Luk 22:27). - Jesus grips av dödsångest i Getsemane. Ske din vilja säger vi i Fader vår, men
aldrig med den ångest och självövervinnelse som Jesus här måste göra det.
Lukas beskriver Jesu ångest som en extrem fysisk ansträngning, där han svettas
blod (Luk 22:44). Flera ord är hämtade ur Herrens bön: Abba (Fader) och Jesu
önskan att lärjungarna inte utsätts för prövning (Mark 14:38, dvs. att de ska inte
ska komma på fall i prövningens stund, vilket är den exakta innebörden i vår
bön inled oss icke i frestelse). - Enligt Lukas skickas Jesus från Pilatus till Herodes. Han regerade uppe i
Galileen och var just då på besök i Jerusalem. Herodes hade tidigare kritiserat
Pilatus övergrepp och har säkert också protesterat mot massakern på galileiska
pilgrimer i Jerusalem året innan (Luk 13:1). Pilatus smickrar Herodes genom att
låta honom döma Jesus. Det fungerar – Pilatus och Herodes blir vänner.
Herodes, som var Jesu jordiska furste i Galileen, verkar se Jesus enbart som en
underhållande mirakelman. Detta bevisar att Jesus inte betraktades som ett
farligt politiskt hot som Johannes Döparen (jfr Luk 3:19-20). Jesus ikläds en
”narrdräkt” som antagligen är vit (= oskuldens färg) och skickas tillbaka till
Pilatus. En intressant detalj är att Jesus inte besvarar en enda av Herodes frågor.
Det finns människor som Jesus inte har något att säga. Herodes liv var njutning,
glans och överflöd på de fattigas bekostnad. Jesus kastar inga pärlor för dem
som vill leva som svin (jfr Matt 7:6). - Den gode rövaren blev lärjunge på korset (Luk 23:39-43). Han led med Jesus
och i tro på Jesus, så nära som ingen annan kan göra. Hans och Jesu öde var ett.
Paulus skriver: Har vi dött med honom skall vi också leva med honom; härdar vi
ut skall vi också härska med honom (2 Tim 2:11-12). Frälsningen handlar inte
om vårt förflutna utan vilken framtid Gud vill ge oss: Han vill föra hem Adams
vilsegångna barn. Frälsningen är ren gåva, ren nåd, ingen lön efter förtjänst. Att
den gode rövaren har tagit emot den ser vi tydligt.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden