PÅSKDAGEN – KRISTI UPPSTÅNDELSE – MÄSSAN PÅ DAGEN
Första läsningen: Apg 10:34a, 37-43 (Vi åt och drack med honom efter hans
uppståndelse från de döda)
Petrus ger en kort version av Jesu offentliga liv, allt i ett svep. Vi i dag läser
samma historia i evangelierna, men åhörarna här framför kyrkans första ledare
är ögonvittnen till den. Petrus måste dessutom berätta för folket vad de inte har
upplevt: att umgås, äta och dricka med den uppståndne Jesus. Varför fick inte
folket möta sin uppståndne Messias? Hade de vägrat att tro sina ögon? Hade
tumult brutit ut bland galiléerna, hade Kajafas krävt en ny korsfästelse och
folkmassor gett sig på romarna med vapen? Vi vet inte. De får istället kyrkan,
dess vittnesbörd och erbjudande om tro. Det är Petrus plikt att förbereda dem på
att Jesus ska döma världen. Från denna stund ska de läsa sina heliga skrifter så
att de känner igen Jesus i dem. Gud har genom seklerna berett marken för tron
på Jesu uppståndelse!
Andra läsningen: Kol 3:1-4 (Sträva efter det som finns där uppe där Kristus är)
Vid varje mässoffer förenar vi våra lidanden, besvär, förhoppningar, ja allt vi är
och har med Jesu offer på korset. Så ”dör” vi med honom (v. 3) och får hoppet
att få följa honom även i hans uppståndelse (Rom 6:5). I hoppet är vi räddade
(Rom 8:24) – därför kan Paulus också säga att vi redan har uppstått med Kristus
(v. 1). Det ska tolkas försiktigt: vi går ju ännu omkring i jordens halvdunkel. Vi
är inte i himlen. Vi kan ännu missa målet. Några av Paulus lärjungar trodde att
de redan var ”andligen uppståndna”, utom fara (jfr 2 Tim 2:18). Det var fel. Men
hoppet om uppståndelsen genomsyrar allt vi gör, och ska också göra det. Så
är uppståndelsen en verklighet i oss redan nu. Den gör oss till påskmänniskor,
glada, givmilda, optimistiska. Vi ser ständigt upp mot himlen – men inte så
mycket att vi snubblar på vägen!
Alternativ andra läsning: 1 Kor 5:6b-8 (Rensa bort den gamla surdegen så att
ni blir en ny deg)
Man måste nästan vara jude för att förstå denna läsning. I den första påsknatten,
när Israels barn befriades ur Egypten, skulle påsklammet ätas med osyrat bröd –
en helt ny deg utan surdeg från ett tidigare bröd, dvs. en helt ny början med Gud.
Innan påskhögtiden skulle allt bröd som innehöll jäsningsmedel avlägsnas ur
hemmet (2 Mos 12:15) – i moderna, välstädade hem gömmer judiska föräldrar i
förväg lite jästa brödbitar som barnen ska hitta – en rolig lek). Paulus vill säga
att vi kristna är det nya osyrade brödet. Vårt lamm – Kristus – är redan slaktat.
Då får det inte finnas någon ”surdeg” kvar (= vårt gamla slavliv på syndens
villkor). Också idag är våra hostior gjorda av osyrat bröd. Mässan är ju
påskmåltidens fortsättning i det nya förbundet.
Evangelium: Joh 20:1-9 (Han måste uppstå från de döda)
Alternativt till denna läsning kan påskvakans evangelium läsas.
Maria från Magdala kom springande till Petrus. Andfådd ropade hon ut sin
bestörtning: De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt
honom. Petrus undersöker graven noga. Det är en skändning av Herrens grav!
Men kroppens svepetyger har lagts fint på plats. Petrus vågar ännu inte dra
slutsatsen att Herren har uppstått. Nu snurrar tankarna i hans huvud: VEM kan
ha gjort detta? Är det en sista förnedrande hälsning från Stora rådet? Eller har
Gud dolt Jesus så som han gjorde med Moses lik: Än idag vet ingen var graven
finns (5 Mos 34:6)? Johannes reagerade annorlunda: han såg och trodde (v. 8).
Jesus sa många gånger – senast på skärtorsdagens kväll – att han skulle gå på
okända vägar dit ingen kunde följa honom (jfr Joh 7:11, 34; 8:14; 13:33; 14:1-5;
16:5). Johannes inser: mästaren måste ha rest sig och upphöjts till himlen! Eller
så går han omkring just nu här i Jerusalem! Låt oss gå hem och invänta honom!
Ja, Johannes, låt oss gå till kyrkan, vårt hem, där den levande Uppståndne vill
möta oss så som han lovat – i altarets heliga sakrament!
I kvällsmässa på Påskdagen – ”Emmausmässa” – kan man istället läsa:
Luk 24:13-35 (De kände igen honom när han bröt brödet)
Tanken går till Mose som talade med Gud ansikte mot ansikte men ändå inte såg
Guds ansikte helt och hållet (2 Mos 33:11, 20). Mose var bedrövad: Gud skulle
sända honom en medhjälpare, men Mose kände inte att Gud gav honom detta
stöd. Då lovade Gud att själv gå med honom. Mose svarade att så ville han ha
det – annars skulle han stanna där han var (2 Mos 33:12-15). Denna scens
detaljer är som en skiss till dagens evangelium. Två besvikna lärjungar går på
påskdagen bort från Jerusalem, känner sig lika hjälplösa som en gång Mose. Var
är Guds hjälp? De gläds inte när kvinnorna kommer från Jesu grav och säger att
den är tom och att de har mött änglar där. Tvärtom, de blir uppskakade. Deras
vänner springer till graven, men de själva gör det inte. De ger sig av, vill inte ens
undersöka saken. Allt är slut. Med Jesu död dog deras jordiska förväntningar på
honom. Scenen är nästan komisk: i sin djupa depression berättar de för en
lyssnande främling om vad som hänt. Men främlingen är Jesus själv. Så ser de
Jesu ansikte utan att se hans ansikte, som Mose med Gud. De vill nu stanna
med honom (v. 29) – också ett eko av Moses ord till Gud. Jesus ligger till bords,
läser tackbönen, bryter brödet och ger dem det (samma ord som vid instiftandet
av eukaristin i Matt 26:26; Mark 14:22; Luk 22:19; 1 Kor 11:23-24, jfr ”brödets
brytande” i Apg 2:42). När de tar emot den heliga kommunionen sker undret:
händelsen vid syndafallet i Paradiset upprepas, fast omvänt: Då öppnades deras
ögon (v. 31, jfr 1 Mos 3:7; Joh 21:4, 12-13). De fick medicin mot hjärtats
blindhet, bristen på tro. Den Uppståndne gör sig sedan osynlig igen och är så
bara kvar under brödets gestalt. De – och läsaren – ska förstå att från och med
nu är platsen där man hittar honom eukaristin i kyrkan.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden