PÅSKDAGEN – KRISTI UPPSTÅNDELSE – MÄSSAN PÅ DAGEN /
KVÄLLEN
Första läsningen: Apg 10:34a, 37-43 (Vi åt och drack med honom efter hans
uppståndelse från de döda)
Petrus ger här en kort version av Jesu offentliga liv, allt i ett svep. Vi i dag läser
samma historia i evangelierna men för Petrus åhörare var läget annorlunda: de
var ögonvittnen till det mesta av det han talar om. Men Petrus bara måste berätta
för folket vad de inte har upplevt: att få umgås, äta och dricka med den
uppståndne Jesus. Vi kan undra: Varför fick inte hela folket möta sin
uppståndne Messias? Hade de vägrat att tro sina ögon? Hade jublande tumult
brutit ut bland galiléerna? Hade Kajafas krävt en ny korsfästelse och folkmassor
gett sig på romarna med vapen? Vi vet inte. De får istället kyrkan, dess
vittnesbörd och erbjudande om tro och förlåtelse. Det är Petrus plikt att
förbereda dem på att Jesus ska döma hela världen – något långt större än bara en
nationell befrielse. Från denna stund ska de gå till sina heliga skrifter och läsa
om dem så att de känner igen Jesus i dem, den Frälsare de avvisade. Gud har
genom skrifterna berett marken för tron på Jesu uppståndelse.
Andra läsningen: Kol 3:1-4 (Sträva efter det som finns där uppe där Kristus är)
Vid varje mässoffer förenar vi våra lidanden, besvär, förhoppningar, ja allt vi är
och har med Jesu offer på korset. Så ”dör” vi med honom (v. 3) och får hoppet
att få följa honom även i hans uppståndelse (Rom 6:5). I hoppet är vi räddade
(Rom 8:24) – därför kan Paulus också säga att vi ”redan” har uppstått med
Kristus (v. 1). Det ska tolkas försiktigt: vi går ju ännu omkring på jorden, vi är
inte i himlen, vi kan ännu missa målet. Några av Paulus lärjungar trodde att de
redan var ”andligen uppståndna”, utom fara (jfr 2 Tim 2:18). Det är fel. Men
hoppet om uppståndelsen genomsyrar allt vi gör och ska också göra det. Så
är uppståndelsen en verklighet i oss redan nu. Den gör oss till påskmänniskor,
glada, givmilda, vänliga, optimistiska. Vi ser ständigt upp mot himlen – men
inte så mycket att vi snubblar på vägen!
Alternativ andra läsning: 1 Kor 5:6b-8 (Rensa bort den gamla surdegen så att
ni blir en ny deg)
Man måste vara jude för att förstå denna läsning. I den första påsknatten, när
Israels barn befriades ur Egypten, skulle påsklammet ätas med osyrat bröd – en
helt ny deg utan surdeg från ett tidigare bröd, d.v.s. en helt ny början med Gud.
Innan påskhögtiden skulle allt bröd som innehöll jäsningsmedel avlägsnas ur
hemmet (2 Mos 12:15) – i moderna hem gömmer judiska föräldrar i förväg lite
jästa brödbitar som barnen ska hitta – som en rolig lek). Paulus vill säga att vi
kristna är det nya osyrade brödet. Vårt lamm – Kristus – är redan slaktat. Då
får det inte finnas någon ”surdeg” kvar (= vårt gamla slavliv på syndens villkor).
Än idag är våra hostior gjorda av osyrat bröd. Mässan är ju påskmåltidens
fortsättning i det nya förbundet.
Evangelium: Joh 20:1-9 (Han måste uppstå från de döda)
(Alternativt till denna läsning kan påskvakans evangelium läsas.)
Maria från Magdala kom springande till Petrus. Andfådd ropade hon ut sin
bestörtning: De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt
honom. Petrus undersöker graven noga. Kroppens svepedukar har lagts fint på
plats. Nu snurrar tankarna i hans huvud: Detta är en skändning av Herrens grav!
VEM kan ha gjort detta? Är det en sista förnedrande hälsning från Stora rådet?
Eller har Gud dolt Jesus så som han gjorde med Moses lik: Än idag vet ingen
var graven finns (5 Mos 34:6)? Petrus vågar ännu inte dra slutsatsen att Herren
har uppstått. Johannes reagerar annorlunda: han såg och trodde (v. 8). Jesus sa
många gånger – senast på skärtorsdagens kväll – att han skulle gå på okända
vägar dit ingen kunde följa honom (jfr Joh 7:11, 34; 8:14; 13:33; 14:1-5; 16:5).
Johannes inser: Mästaren måste ha rest sig och upphöjts till himlen. Eller så går
han omkring just nu här i Jerusalem! Låt oss då gå hem och invänta honom! Ja,
Johannes, låt oss gå till kyrkan, vårt hem, där den levande Uppståndne vill möta
oss så som han lovat – i altarets heliga sakrament.
(I kvällsmässa på påskdagen – ”Emmausmässan” – kan man istället läsa:)
Luk 24:13-35 (De kände igen honom när han bröt brödet)
Tanken går till Mose som talade med Gud ansikte mot ansikte men ändå inte såg
Guds ansikte helt och hållet (2 Mos 33:11, 20). Mose var bedrövad: Gud skulle
sända honom en medhjälpare men Mose kände inte att Gud gav honom detta
stöd. Då lovade Gud att själv gå med honom. Mose svarade att så ville han ha
det – annars skulle han stanna där han var (2 Mos 33:12-15). Denna scens
detaljer är som en skiss till dagens evangelium. Två besvikna lärjungar går på
påskdagen bort från Jerusalem, känner sig lika hjälplösa som en gång Mose. Var
är Guds hjälp? De gläds inte när kvinnorna kommer från Jesu grav och säger att
den är tom och att de har mött änglar där. Tvärtom, de blir uppskakade. Deras
vänner springer till graven, men de själva gör det inte. De ger sig av, vill inte ens
undersöka saken. Allt är slut. Med Jesu död dog deras jordiska förväntningar på
honom. I sin djupa depression berättar de för en lyssnande främling om vad som
hänt. Men främlingen är Jesus själv. Så ser de Jesu ansikte utan att se hans
ansikte, som Mose med Gud. De vill nu stanna med honom (v. 29) – också ett
eko av Moses ord till Gud. Jesus ligger till bords, läser tackbönen, bryter brödet
och ger dem det (samma ord som vid instiftandet av eukaristin i Matt 26:26;
Mark 14:22; Luk 22:19; 1 Kor 11:23-24, jfr ”brödets brytande” i Apg 2:42). När
de tar emot den heliga kommunionen sker undret: händelsen vid syndafallet i
paradiset upprepas, fast omvänt: Då öppnades deras ögon (v. 31, jfr 1 Mos 3:7;
Joh 21:4, 12-13). De fick medicin mot hjärtats blindhet, bristen på tro. Den
Uppståndne gör sig sedan osynlig igen och är så bara kvar under brödets gestalt.
De – och läsaren – ska förstå att från och med nu är platsen där man hittar
honom eukaristin i kyrkan
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden