ANDRA PÅSKSÖNDAGEN ÅRGÅNG B
eller DEN GUDOMLIGA BARMHÄRTIGHETENS SÖNDAG
I den tidiga kyrkan döptes man gärna på påskdagen. Man fick en vit dopdräkt
(som ministranternas vita alba i dag). Man bar den under en vecka med dagliga
besök i kyrkan. Söndagen efter påsk var sista dagen, så denna dag fick namnet
Dominica in albis (Vita söndagen). Den helige påven Johannes Paulus II gav år
2000 dagen ett eget namn, Den gudomliga barmhärtighetens söndag. Som ung
man bad han varje dag vid den heliga nunnan Faustynas grav och fick där styrka
i svåra stunder. Hon hade haft visioner i vilka Jesus åter och åter talade om Guds
oändliga barmhärtighet. Jesus önskade, sade hon, att denna söndag skulle bli ett
firande av hans barmhärtighet. Påsken och dopet är Guds barmhärtighets triumf.
Denna söndag läses alltid evangeliet om Thomas, den tvivlande aposteln (se
nedan).
Första läsningen: Apg 4:32-35 (Ett hjärta och en själ)
Det tillhör gammal katolsk tradition att man gärna skänker kyrkan stora gåvor.
Av hängivna kristna kan man rentav förvänta det, rika katoliker får räkna med
bedjande blickar. Apostlarna förvaltade stora summor pengar och kunde så
förverkliga Guds löfte till sitt heliga folk: det kommer inte att finnas någon
fattig hos dig då Herren välsignar dig (5 Mos 15:4). De första kristna ville vara
ett hjärta och en själ (v. 32): i Kristi kropp ska det härska social empati – lider
en kroppsdel, så lider också alla de andra, skriver Paulus (1 Kor 12:26). Från
Jakobsbrevet vet vi dock att det fortfarande fanns fattiga och rika, åtminstone
bland nytillkomna (Jak kap. 2).
Också på ett andligt plan är allt gemensamt: Vi kan be Gud om att de
kärleksgärningar som heliga människor utfört räknas oss till godo, och att det
goda vi gör räknas avlidna syndare till godo. Vi är ju Kristi kropp, denna tro
ligger bakom vårt anropande av helgonens förbön och vår egen botgöring för
avlidna, och därmed den så missförstådda läran om avlat (Katolska kyrkans
katekes, nr 1471-1479), dvs. att inte bara syndaskuld utan också syndastraff kan
efterskänkas genom kyrkans förmedling. Vi kan, med Kristus, solidariskt sona
andras synder, läka andliga sår. Protestantismen gjorde varje kristen individuell.
Så blev avlatstanken meningslös, och så krossades kyrkans betydelse. Vår tids
kultur är i detta avseende präglad av Luther. Långt ifrån alla katoliker förstår
avlatslärans koppling till urkyrkans egendomsgemenskap och till de ännu
djupare rötterna i lagens bud att du skall älska din nästa som dig själv (3 Mos
19:18), verka för slavars frihet och för social utjämning (jfr 3 Mos kap 25; 5
Mos 15:1-18). Hur apostlarna skyddade kyrkans tillgångar vet vi inte. Judas
förskingrade kassan (Joh 12:6). Begärliga ögon har alltid vilat på kyrkans
ekonomi. Diakonen Laurentius (Sankt Lars) fick plikta med sitt liv för att
skydda den romerska kyrkans skatter mot den hedniske kejsaren Valerianus år
- 1500-talets kristna furstar lade ivrigt beslag på kalkar, kyrkklockor,
jordägor – allt för att finansiera sina regimer. Under sken av fromhet rövade man
det som skänkts till Guds ära och gjorde kyrkan till statens villiga tjänare. Den
antikatolska propagandan som skulle skyla över detta var effektiv, vi bär alla
inre bilder av kyrkans rofferi, feta munkar och avlatskrämare – bovar i
svartrockar, medan staten framstår som oskyldig.
Det är sant att de troendes vilja till botgöring och bön för de avlidna hade gjort
katolska kyrkan rik och att korruption fanns. Men de värdsliga makterna tog
missförhållandena som ursäkt för rena helgerån. 1500-talets nedmontering av
kyrkan i våra länder gjordes möjlig med en teologi som apostlarna skulle ha känt
sig främmande inför. Kyrkor och kloster revs. Av deras stenar byggde kungar
sina slott. Kyrkan ställdes till förfogande för staten och dess agendor. Man
skulle nu främst bli ”ett hjärta och en själ” med sin nation, inte med
kristenheten. Statsabsolutismens yttersta konsekvenser känner vi väl till.
Andra läsningen: 1 Joh 5:1-6 (Alla som är födda av Gud besegrar världen)
En kyrka som inte är en verklig gemenskap och hjälper lidande människor är en
förfalskning. Johannes använder en konventionell sanning för att visa på
sambandet mellan kärleken till Gud och till nästan (jfr 1 Joh 4:20-21): du älskar
dina föräldrar – då bör du även älska dina syskon som är födda av samma
föräldrar. När du kom till tro besegrade du världen med alla dessa lockande
alternativ. Men Guds Ande för dig inte bort från utan till världens konkreta
realiteter. Vatten-blod-Ande motsvarar sakramenten dop-eukaristi-
konfirmation. De är fysiska handlingar genom vilka vi utrustas för solidarisk
tjänst i Jesu namn – med den yttersta risken att vårt eget blod utgjuts. Vi är till
för andra, inte individualister, ensamma med vår egen gud.
Evangelium: Joh 20:19-31 (En vecka senare kom Jesus och stod mitt ibland
dem)
Varje gång den uppståndne Jesus visar sig för lärjungarna förknippas det med en
uppgift. I denna scen ges försoningens ämbete åt kyrkan (jfr 2 Kor 5:18; Luk
24:47), det viktiga uppdraget att förlåta synder i Jesu namn (Katolska kyrkans
katekes, nr 976-983). Fullmakten är dubbel: att förlåta och vägra förlåtelse (jfr
Matt 16:19; 18:18). Den förutsätter gåvan att kunna urskilja och bedöma vad
som är moget att bli förlåtet och vad som ännu kräver allvarligare omvändelse
och ånger. Denna domarfunktion kan inte vem som helst utöva. Den kräver
personlig lämplighet och utbildning. Katolska kyrkan fasthåller att uppgiften
gavs åt apostlarna (”de tolv” i v. 24 – strängt taget var de då bara elva eftersom
Judas var död och ännu inte ersatt av Mattias, se Apg 1:24-26). Apostlarna gav
senare fullmakten vidare med ämbetsvigningen (handpåläggandet, se 1 Tim
4:14; 5:17-22; 2 Tim 1:6 m.m.). De ”äldste” (på grekiska presbýteroi, därav
ordet präster) kunde förmedla förlåtelsen (Jak 5:14-15). Varje katolsk präst har
fått denna fullmakt – för vår skull som tror.
Det dramatiska mötet mellan den tvivlande aposteln och den uppståndne Herren
är som ett slutgiltigt ”bevis” för vad evangelisten Johannes har velat visa från
första sidan: att Guds Ord blev kött (Bibel 2000 översätter det grekiska ordet
sarx i Joh 1:14 med ”människa” – det måste då förstås som konkret människa).
Johannes skriver för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son (v. 31). Kom
ihåg att hans evangelium är en stridsskrift mot den gnostiskt-grekiska
mentaliteten som ville göra kristendomen till en kroppsfientlig, ”andlig”
frälsningsväg för enskilda filosofiskt lagda. Irrlärarna avvisade att Jesu korsfästa
kropp skulle ha uppstått (jfr Apg 17:32). Hela tre gånger nämns därför i dagens
läsning den uppståndnes genomborrade händer och sida där märkena efter
lansen och spikarna ännu syntes (v. 20, 25 och 27; jfr Luk 24:40). Den sanna
kristna kyrkan faller på knä inför dessa heliga sår och bekänner med aposteln
Thomas: denna konkreta människa är Gud (v. 28). Vi tillber ingen ”tänkt”
Jesus.
Thomas som inte ville tro förrän han fick SE är en kontrast till författaren själv,
den som Jesus älskade (Joh 20:2-8). Den unge Johannes såg en tom grav men
trodde genast att Jesus hade uppstått. Jesus ger i scenen med Thomas en elegant
hälsning till alla oss framtida kristna läsare som liksom Johannes TROR först
och sedan ska få SE: Saliga de som inte har sett men ändå tror (v. 29). Petrus
som var med Johannes den där allra första gången vid graven säger samma
varma ord till sina läsare: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå (1 Pet
1:8). Johannes största glädje är att ge oss del av det tillträde till Fadern som
Jesus har gett åt honom. Glädjen får honom att jubla medan han skriver (1 Joh
1:3-4). Samtidigt är han smärtsamt medveten om dem som såg den historiske
Jesus men INTE trodde (Joh 6:36; 7:5). Att känna Jesus och se hans underverk
räckte inte, som turerna kring den blindfödde i Joh kap. 9 tydligt visar – i övrigt
en variant på samma symboltema som här med Thomas: likheten mellan att SE
och att komma till TRO.