FEMTE PÅSKSÖNDAGEN ÅRGÅNG B
Första läsningen: Apg 9:26-31 (Barnabas berättade för dem hur Saul på vägen
hade sett Herren)
Den radikale och nyomvände Paulus – som ännu kallades Saul – var illa ute,
hans nya bröder och systrar i kyrkan vågade inte möta honom, de icke-kristna
grekiska judarna ville döda honom (det kan röra sig om gamla vänner från
Kilikien, Paulus hemtrakter, som nämns i Apg 6:9). Hans forna uppdragsgivare
hos översteprästen (Apg 9:1-2) nämns inte – de var väl i chock, handfallna inför
det osannolika ”sveket”. Paulus hade kunnat stanna borta från Jerusalems
getingbo men ville ha sin kallelse bekräftad av den enda sanna kyrkan på
jorden, moderkyrkan och hennes apostlar (Gal 1:18; jfr 2:2). Paulus var på alla
sätt olik de övriga apostlarna och hade skarpa kontroverser med dem, men han
ville aldrig grunda en egen kyrka. Kyrklig enhet är inte lätt, men den är
nödvändig. Kyrkan är en enda kropp, Kristi egen kropp (1 Kor kap. 12). Den
som bryter med apostlarnas kyrka bryter med Jesus (se nedan).
Andra läsningen: 1 Joh 3:18-24 (Detta är hans bud: Att vi skall tro och älska)
Gud är större än vårt hjärta och förstår allt (v. 20) – en förunderlig och
förvandlande kraft gömmer sig i dessa ord! Den gamle aposteln, den älskade
lärjungen (Joh 13:23; 19:26; 20:2; 21:7, 20, 24), har ord som ligger så nära Jesu
egna att man skulle kunna förväxla dem (denna läsning och evangelietexten
nedan skulle utan vidare kunna fogas ihop till en enda text!). På Johannes passar
Jesu ord: När han är fullärd blir han som sin lärare (Luk 6:40). ”Ja!” skulle han
svara. ”Jag vill förbli i honom” (v. 24).
Evangelium: Joh 15:1-8 (Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik
frukt)
Vi ska hålla fast vid kyrkans fysiska gemenskap, Kristi kropp, den vinstock där
han är stammen. Så sorgligt många barn glider bort från kyrkan efter den första
heliga kommunionen, de växer upp som om de aldrig hört talas om Kristus. En
gren som bryts av vinstocken kan sättas i vas och leva en kort tid, men inte bära
frukt. Goda gärningar man eventuellt gör utan att leva i nådens tillstånd, dvs. i
vänskap med Kristus, hjälper inte mot grundfelet: att man skilt sig från nådens
källa (Jer 2:13) och inte helas från de synder man begår. Utanför Kristus finns
lockande toner, men de är tomhet, idel tomhet (Pred 1:2). Den förtorkade grenen
kastas bort, ingen är ”arg” på den, man vill bara inte se på den längre. Helvetet
är en ändlös trist avfallsstation för förspilld nåd, likgiltiga skuggor av det goda
som aldrig blev av. Grenen däremot som är kvar på växten lever, den suger
saven från roten: sakramenten är blodomloppet i Kristi kropp, de ger näring från
det pumpande hjärtat – Jesus själv – och lycka med alla helgonen, levande som
döda – om man nu kan kalla dem som insomnat, förenade med den Uppståndne,
för ”döda”! Jfr Luk 8:52; 20:38; Rom 6:4-8; 2 Tim 2:11 f.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden