PALMSÖNDAGEN – PASSIONSSÖNDAGEN ÅRGÅNG B
STILLA VECKAN
Evangelium vid palmprocessionen: Mark 11:1-10
Alternativ läsning årgång B: Joh 12:12-16)
Evangelisternas berättelser om Jesu intåg i Jerusalem är starkt
överensstämmande: de små detaljer som skiljer dem åt kompletterar bilden till
en övertygande helhet. Jesus väljer att komma till Jerusalem från Olivberget
öster om staden. Enligt profeten Sakarja (Sak 14:4; Hes 11:23) ska Herrens dag
börja med domen över de fientliga folken, när han kommer från just detta berg
och blir kung över hela jorden. Jesus väljer att komma ridande på en åsna, hos
Johannes verkar det vara ett spontant beslut (Joh 12:14) medan de tre andra
evangelisterna verkar säga att det var planerat och avtalat i förväg (om det nu
inte ska uppfattas som ett mirakel att Jesus visste om att en åsna stod redo i byn
för dem). Hos Markus och Lukas kräver Jesus att det ska vara en åsna som ännu
ingen har suttit på, här måste man tänka på de oanvända djur som fick vara
bärare av människors skuld i 4 Mos 19:2 och 5 Mos 21:3 och på de kor som
drog hem vagnen med den heliga förbundsarken (tabernaklet) till Israel från
filisteerna i 1 Sam 6:7, efter att den hade varit bortrövad en tid. Nu bär ett
lastdjur Guds Son som i sin tur har kommit för att bära världens synd på sin
rygg (Joh 1: 29, 36).
Herren behöver den ska lärjungarna säga om någon frågar varför de tar åsnan.
Detta lastdjur är en bild av kristna som bär ut Jesus till människornas
marknader, mötesplatser och agendor, varje kateket eller förälder som förklarar
Guds ord, varje kommunionsutdelare som räcker fram Herrens kropp.
Uttrycket Hosianna betyder Fräls oss! Det är (tillsammans med orden Välsignad
han som kommer) hämtat från Ps 118:25-26 och en fast del av judiskt liturgiskt
liv och lika fast förankrade i vår mässa.
Första läsningen: Jes 50:4-7 (Jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och
spottade på mig)
David tvingades en gång spela vansinnig inför en fientlig kung (1 Sam 21:10-
16). Denna självförnedring räddade hans liv. Det var då han skrev han de kända
orden: Den rättfärdige drabbas av mycket ont (Ps 34:20). Inga av Gamla
förbundets hjältar var fria från lidande. Men varför ska den rättfärdige lida?
Gamla testamentet lär oss att vi lider för våra synders skull men också att det
finns ett lidande för andra: det tjänar Guds frälsningsplan. Tänk på den
rättfärdige Josef, Jakobs son, vars öde ledde till räddning för hans bröder. Jesaja
har i sin bok flätat in fyra sånger om ”Guds tjänare” (Jes 42:1-9; 49:1-9; 50:4-9;
52:13-53:12). Dagens läsning ger oss den tredje av dessa. Där hör vi rösten av
”Tjänaren” som vill samla och trösta Gudsfolket. Han själv ska skymfas, ja
dödas för att sona allas skuld. ”Tjänaren”, säger Jesaja, bär folkets straff, i ”vårt
ställe”, vi ”friköps” (52:3, 9). Gestalten var och är en gåta för judarna. Den
syftar på Jesus. Han blev ett eko av det gamla, lyssnande Israel som förde vidare
Guds stärkande ord och tog emot spott för det, dvs. de fromma som likt Mose (2
Mos 17:4), Jeremia (Jer 1:18) och Hesekiel (Hes 3:8 f) måste bita ihop (”göra
sitt ansikte hårt som flinta”, v. 7) för att stå ut med motgångarna – liksom alla
kyrkans martyrer som lidit och lider just nu för sin tro. Jesus är personifieringen
av detta trogna Israel, oskyldig lider han för alla skyldiga. Varje steg från
Olivberget till Golgata gör ont. Guds Son blir sviken av alla men sviker ingen.
Korset är – som Davids vansinne – en dårskap för världen, men för de kallade,
judar som greker, Guds kraft och Guds vishet (jfr 1 Kor 1:18-25).
Andra läsningen: Fil 2:6-11 (Han var lydig, därför har Gud upphöjt honom)
Adam i paradiset räckte begärligt ut sin hand för att roffa åt sig det som enligt
ormens lögn skulle göra honom till ”jämlik med Gud” (v. 6, jfr 1 Mos kap 3).
Samma orm ville få Jesus i öknen att hävda sin rätt som Guds Son, göra stenar
till bröd och sträcka fram handen och äta dem (Luk 4:3) – som en gång Adam.
För att lyda Faderns vilja och frälsa oss från den fångenskap under synd och död
som vi ärvt och som vi plågas av, gjorde Jesus raka motsatsen: han eftersträvade
att vara människa – i kontrast till Adam som eftersträvade att vara gud. Som
människa, på Adams och våra vägnar, upphäver han det uppror mot Gud som
djävulen anstiftat.
Frälsningen är säkrad: Jesus är nämligen också Gud själv (”han ägde Guds
gestalt”, v. 6, jfr Kol 1:15; Heb 1:3; Joh 1:1) – här är det ingen blott
”representant” för Gud som agerar (jfr Jes 63:9). Mänskligheten äger nu en
broder, en av oss, som med gudomlig styrka kan lyfta alla upp ur dödens träsk.
Vår skuld saneras av en absolut mäktig kärlek: inget kan mäta sig med den. Gud
visar oss att hans eget namn stämmer på denne vår broder, Jesus (v. 9). Den
enda passande responsen vi kan ge är total, universell, tacksam tillbedjan (v. 10-
11).
Evangelium: VÅR HERRE JESUS KRISTI LIDANDE ENLIGT MARKUS
Årgång B: Mark 14:1 – 15:47 (Kortare alternativ: Mark 15:1-39)
De tre första evangelierna liknar varandra mycket – inte minst i skildringarna av
Kristi lidande. Markus version antas vara den äldsta. Jesu ensamhet och utsatthet
framträder tydligt. Citaten ur Gamla testamentet visar urkyrkans tidigaste
ansträngningar att finna meningen i Mästarens förnedrande undergång.
Höjdpunkten är den romerske officerarens bekännelse: Den mannen måste ha
varit Guds son (Mark 15:39). En hedning inser som den förste att Messias skulle
komma för att lida och dö för alla. Korset är därmed Jesu kungatron.
Det osyrade brödets högtid (påsken) är den veckolånga festen till minne av
hebreernas uttåg ur Egypten (se 2 Mos 12:15-20: 34:18-20; 3 Mos 23:6-14). En
gammal judisk tradition förknippar påsknatten med världens skapelse, med
bindandet av Isak som Abraham trodde att han måste offra, och med Messias
ankomst. Sådana tankar kan ha spelat en roll när Jesus väljer just denna fest som
tiden för sin konfrontation med Jerusalem där han kommer att bära sitt kors på
samma sätt som Abrahams son Isak bar veden till brännoffret (1 Mos 22:6; Jes
52:13 – 53:12; Matt 10:38; Luk 9:3). I den heliga staden ska Jesus nyskapa
mänskligheten genom uppståndelsen (jfr Rom 8:19-20; 2 Kor 5:17; Kol 1:15).
Vi hör i dag även om kvinnan med balsamflaskan. Vi är hemma hos en viss
”Simon den spetälske”. Denne man måste ha botats från sin spetälska, annars
kunde han inte vara bland andra människor och ta emot gäster. Lasaros, som
Jesus uppväckte från döden, och hans systrar är också där (Joh 12:1-2). En
kvinna träder fram (jfr Luk 7:36-50). Johannes säger att hon är Lasaros syster
Maria. Varifrån den otroligt dyra balsamflaskan kom vet vi inte (kanske från en
rik kvinna som gav bidrag till Jesu rörelse? Jfr Luk 8:2-3). En denar är en vanlig
dagslön och krukan har kostat 300 denarer. Den var kanske importerad från
Indien, där nardus växer på Himalayas bergsskråningar. Maria slösar allt på
Jesus, i kärleksfullt och impulsivt överdåd. Lärjungarna ryter till: skäms de för
att Jesus smörjs till kung av en kvinna? Eller tänker de egentligen att pengarna
borde användas till vapen (Se Luk 22:38)? De fattiga kan man alltid hjälpa (5
Mos 15:11), och då hjälper man Jesus (Matt 25:35 f). Så säger Jesus, och det vet
de redan, precis som vi. Jesus ser Marias handling som en kärleksgärning, en
smörjelse inför hans begravning. Hon gör nu i förväg vad de kommer att missa
när de alla är på flykt. Hans misshandlade, blodiga kropp kommer att läggas
snabbt in i en grav utan den smörjelse man var skyldig att utföra på den.
Helgad varde ditt namn ber vi i Fader vår. Vi önskar att Guds namn ska hållas
heligt, att han ska dyrkas, att det ska finnas tro, kyrkor, psalmsång,
processioner… Våra förfäder skänkte, som Maria från Betania stora bidrag, till
kyrkor och helig konst. Vem gör det i dag? Hon har fått förlåtelse för sina
många synder, ty hon har visat stor kärlek (Luk 7:47), säger Jesus om en
föraktad kvinna som kysste hans fötter och vars tårar tvättade dem. Vår
kommunion i mässan borde vara en sådan kyss.
Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten,
dess doft uppfyller världens sorgehus [—]
Vad fröjdfullt överdåd! Låt kärlek tömma
Sin bästa gärd för själens höge gäst (Cecilia 277).
En helt annan sorts kyss ska vi strax få höra om, Judaskyssen. Evangelisten
Markus närmast skakar på handen av upprördhet när han skriver att Judas var
”en av de tolv”. Sveket är oerhört: Judas var en högt betrodd medarbetare, hade
följt Jesus, sett hans under, förstått vem han var. Varför förrådde han Jesus?
Johannes anklagelse om girighet och förskingringar räcker knappast som motiv
– och hur vet Johannes att det är så, och varför gör Jesus i så fall inget åt saken?
Marias slöseri irriterade Judas (Joh 12:5-6): ”Varför informerades inte jag som
är kassör om detta köp i förväg?” hör vi honom väsa. Men det kan inte vara allt
som störde honom. Var Judas bitter för att Jesus föredrog Petrus som sin
närmaste man? Var han besviken för att Jesus och hans ”kampanj” gick snett?
Från Betania går vägen ned mot Kidrondalen till Jerusalem. Trots
människomyllret här sista dagen innan påsknatten kan det inte ha varit svårt att
upptäcka en man som bar en vattenkruka på huvudet. Sådant gjorde normalt
kvinnor. Lärjungarna förberedde allt som behövdes vid påskmåltiden: lammet,
bittra örter, grönsaker, vin, vatten, salt, osyrat bröd, mattor på golvet, oljelampor
och kuddar att vila på, samt förmodligen särskilda festdräkter. Allt görs i en
övervåning som mycket väl kan ha legat på den plats som utpekas i dagens
Jerusalem (Cenaklet, nattvardssalen på Sion). Det skulle enligt judisk sed finnas
små bägare för var och en, men Jesus verkar ha haft en enda större bägare, för
han ber under måltiden alla lärjungarna att dricka ur den (inte ur sina egna).
Denna bägare blir alltså en gemenskapssymbol, den är laddad med symbolik.
Man måste tänka på en gammaltestamentlig förebild, knuten till Jerusalem,
platsen där de är just nu: den gåtfulle prästen Melkisedek som kom till Abraham
och frambar bröd och vin (1 Mos 15:18; jfr Hebr 7:1-10). Många på Jesu tid
väntade en frälsare från himlen som skulle vara som Melkisedek. När Jesus
lyfter kalken och brödet upprepar han denne prästkungs gåva till Abraham, trons
fader – han gör därmed apostlarna till trons fäder. Jesus överträffar dock
Melkisedek – och med honom alla senare överstepräster som offrat åt Gud –
genom att det bröd han frambär är han själv, hans kropp (allt han är och har). Så
är han både överstepräst och offergåva. Hans utsaga om vinet som hans blod
leder tankarna till Moses instiftande av förbundet med Gud vid Sinai när
offerdjurens blod stänktes på folket (2 Mos 24:8) liksom det senare stänktes på
altaret i templet i Jerusalem. Men eftersom det nu skulle vara hans eget blod, så
innebär det hans död. Därmed är han en ny Mose (5 Mos 18:18) och samtidigt
den lidande och frälsande Gudstjänaren, den som profeten Jesaja förutsåg (Jes
53:12). Jesus gör sig även till påsklammet vars blod ströks på dörrarna hos dem
som skulle skonas från Guds vrede den allra första påsknatten under befrielsen
från Egypten (2 Mos 12:23).
Tillkomme ditt rike. Så lärde Jesus oss att be i Fader vår. Detta rike är på
ingång, så mycket förstår lärjungarna i denna allra första mässa. Hela Gamla
testamentets längtan ska uppfyllas – men de är också förbluffade: menar Jesus
verkligen att han måste dö, på riktigt? Vi ser dem sitta där och se undrande på
honom. Så ska det inte bli, Mästare! Här sitter du, omgiven av trogna och tappra
män som har lämnat allt för din skull – titta här, våra svärd! Inne i staden har du
många sympatisörer, åtminstone bland pilgrimerna. I värsta fall kan vi fly – det
har vi lyckats med så många gånger tidigare. Jesus säger, djupt bedrövad: En av
er kommer att förråda mig, han som äter med mig (Mark 14:18). Judas reser sig
och försvinner. Exakt när under denna påskmåltid sker det? Varken Matteus,
Markus eller Lukas anger tidpunkten, vilket är märkligt (jfr Joh 13:18-30). Ingen
misstänker heller Judas när det sker – alla är helt fokuserade på Jesu märkliga
ord. ”Vi ses senare i kväll i Getsemane” säger Judas kanske. Att alla sedan går
dit visar att apostlarna inte hade några onda aningar. De litade på Judas.
Apostlarna har precis deltagit i sin första heliga mässa. I och med uppdraget att
de ska upprepa den heliga måltiden är de prästvigda.
Jesus själv vet att Judas har förrått honom. Judas, hans lärjunge genom flera år
är nu på motståndarsidan, varje ögonblick kan han återkomma till nattvardsalen
med en beväpnad skara. Nu gör Jesus som kung David gjorde den gången hans
son Absalom vände Jerusalem emot honom (2 Sam kap. 15 f), han lämnar
staden innan det kommer till strid. Judas är som denne Absalom, och han
påminner även om Davids rådgivare Achitofel. Det var en klok man (2 Sam
16:23) som hade knuffats åt sidan av Davids spion Hushaj (2 Sam 17:14 –
liksom Judas av Petrus?). Achitofel valde att gå över till Absalom liksom Judas
nu går till översteprästerna. David gick gråtande uppför Olivberget, barfota och
med huvudet övertäckt (2 Sam 15:30). Vid bergets fot ligger Getsemane
trädgård. Där stannar Jesus för att be och gråta. Om lärjungarna nu har insett att
Judas har förrått Jesus, liksom en gång David blev sviken, så kan de ändå trösta
sig med att dessa förrädares onda planer gick om intet. Achitofel hängde sig (2
Sam 17:23), Absalom flydde på en mulåsna men hans huvud fastnade i de täta
grenarna i ett träd, och där hängde han tills Davids general jagade tre svärd
genom honom (2 Sam 18:9-17). Allt slutade med seger för David, som gjorde
come back och slutligen till och med kunde förlåta sina motståndare. Nej, Gud
sviker inte sin Messias!
Jesus i Getsemane grips av dödsångest. Han är bedrövad ända till döds – det är
ord ur Ps 42:6,12 och Ps 43:5, där den desperate psalmisten försöker intala sig
själv mod. Orden får oss även att tänka på profeten Jonas djupt frustrerade
tillstånd när Gud inte straffade den syndiga staden Ninive (Job 4:9) och på
profeten Elias uppgivenhet när han flydde från kungamakten som utfärdat en
dödsdom mot honom (1 Kung 19:4). Det är möjligt att Jesus bad högt, ja ropade
ut sin ångest (Heb 5:7; Joh 12:27). Lärjungarna sov nog inte alla – den unge
mannen som sedan flydde naken (Mark 14:51-52) lyssnade möjligen. Var han
Markus (eller Johannes), källan till denna episod?
Ske din vilja säger vi i Fader vår, men nog aldrig med den ångest och
självövervinnelse som Jesus här måste har gjort det. Lukas beskriver Jesu ångest
som en idrottsmans fysiska ansträngning, han närmast svettar blod (Luk 22:44).
Flera ord är hämtade ur Herrens bön: Abba (Fader) och Jesu önskan att
lärjungarna inte utsätts för prövning (Mark 14:38), dvs. att de ska inte ska
komma på fall i prövningens stund, vilket är precis den ursprungliga innebörden
i vår bön inled oss icke i frestelse. Det dagliga brödet och förlåtelsen för våra
skulder är tematiskt etablerade i eukaristin (Matt 26:26-28). Så berör vår
viktigaste bön, Fader vår, hela det fasanfulla dygnet där frälsningen förvärvades
åt världen.
Hela vägen från Getsemane till Kajafas hus är Jesus bunden och mycket hårt
bevakad. Man måste ha fruktat fritagningsförsök från anhängarnas sida: många
galileiska pilgrimer kunde slå till var som helst i mörkret. Man drog iväg med
Jesus snabbt och hårdhänt, täckte honom troligen med en säck som måste ha
gjort det svårt för honom att gå utan att falla och slå sig på de steniga, ojämna
vägarna och trapporna uppför Sionberget. Petrus följde efter, nog inte ensam,
med ett virrvarr av tankar: Vi kanske kan befria Jesus. Gud kommer inte att
svika Messias! Vad som än händer vill Petrus vara där. Han har inte glömt sitt
löfte att vara beredd att till och med gå i fängelse och döden med Jesus (Luk
22:33).
Översteprästen måste ha ett bevis mot den anklagade, det är ju redan bestämt att
Jesus ska dö. Därför frågar han Jesus rent ut om han är Messias, Guds son. Hade
Jesus nu haft en försvarsadvokat, då hade denne kanske valt en försiktig,
diplomatisk utläggning som kunde ge Jesus ett mildare straff eller få honom att
framstå som sinnesrubbad. Men Jesus har inte kommit för att kompromissa, han
svarar djupt allvarligt och med stor myndighet JA på frågan och skärper sedan
påståendet genom att identifiera sig med Människosonen, den himmelska gestalt
som profeten Daniel såg (Dan 7:13 f) och som av Gud får all makt, ära och
herravälde. Därmed ställer sig Jesus långt över Kajafas, ty mot Människosonen
själv väger en despotisk jordisk överstepräst inte mycket. Kajafas ser hädelse
(blasfemi) i Jesu bekännelse och vill ha Jesus dömd enligt 3 Mos 24:10-23. Om
någon smädade Guds namn förväntades varje from jude riva sönder sina kläder i
förtvivlan. Det gör Kajafas här. Alla närvarande fick nu döma; det gjorde de en i
taget, de yngsta först. De skulle var och en säga att den anklagade antingen
skulle ”till döden” eller ”till livet”. Rådet ställde sig bakom sin ledare.
Misshandeln börjar omedelbart, ty en hädare har ingen rätt till human
behandling, ansåg man. Jesus som nyligen botade en blind man med sitt spott
(Joh 9:6-7) får nu ögonbindel och man spottar honom i ansiktet. Det här njuter
de av, de skrattar och vill få Jesus att ”profetera” medan de slår honom utan att
han kan se varifrån slagen kommer. Jesus ber förmodligen i sitt hjärta ständigt
för dessa sina bröder.
Petrus är modig, han kommer så nära förhörssalen han kan utan att direkt träda
in. I översteprästens residens vet alla om att den farlige sektledaren har fångats,
och där härskar en triumferande, glad stämning. Man ser på Petrus ansikte att
han inte delar glädjen, han sticker ut, och det är då som han känns igen. Petrus
förnekelse är total, den upprepas tre gånger och bekräftas med en svordom. Att
kyrkans förste och störste ledare på så sätt svek Herren var en pinsam sanning
för urkyrkan. Hade Petrus inte själv insisterat på att det var så det gick till, då
hade episoden troligen aldrig hamnat i Nya testamentet utan i den kollektiva
glömskans förlåtelse. Den förste påvens svek var en skam, men också en tröst
för de kristna som under följande seklers förföljelser förnekade sin tro. Katolska
kyrkan kunde aldrig bli oförsonlig mot sina svaga medlemmar. De fick
återupptas i kyrkan efter en tid av botgöring. Varje gång vi lämnar biktstolen,
åter i vänskap med Gud, så vet vi att han har tagit oss tillbaka, som engång
Petrus.
Pilatus var vid påsken i Jerusalem med sina trupper för att säkra lugnet när
folkmassorna strömmade till festen. Pilatus första fråga till Jesus är politisk: Är
du Messias? (= tänker du ta makten?). Jesu svar är svårt att tolka. Det kan
översättas både som ja och nej eller som en fråga: ”Säger du det?” Pilatus är
förvånad men inte speciellt oroad över denne ”terrorist” – hans säkerhetstjänst
vet tydligen att det rör sig om en i romarnas ögon harmlös predikant, en
”drömmare” som bara har irriterat tempelaristokratin med profetior och
symboliska aktioner (Mark 15:10).
Jesu medtävlare om den i Mark 15:6 nämnda påskamnestin, Jesus Barabbas, är
en mördare och upprorsman (Matt 27:16). Namnet betyder ironiskt nog ”Jesus,
faderns son” och det gav säkert tillfälle till skratt. Händelsen illustrerar
övertydligt vad det vill säga att Jesus dör i syndares ställe. Att Jesus ställs mot
Barabbas måste betyda att han inte längre är bara misstänkt utan faktiskt redan
dömd av Pilatus, även om det inte sägs tydligt i texten. Barabbas hade inget att
förlora och har säkert jublat. Han kan ha levt länge nog till att delta i judiska
upproret mot Rom på 60-talet e.Kr. Om hans öde vet vi inget.
Jungfru Maria nämns inte i Markus passionsberättelse, men hon måste ha stått
där i mängden. Hon led obeskrivligt, hennes förtvivlan går inte att föreställa sig.
Nu gick Symeons profetia i uppfyllelse: Marias hjärta slets sönder av ondskans
svärd (Luk 2:35).
Jesus ikläds som hån en ”kungamantel” och får en törnekrona pressad över
huvudet. Han är blodig över hela kroppen från misshandeln. Romarna brukade
förödmjuka kungar som de hade besegrat. I deras ögon är denne kung ett skämt
– men aldrig förr och senare har de fått plåga en större kung än denne! Vi får
tänka oss Jesus darrande, bedjande, frysande, rädd i denna stund, kanske
liggande på marken, ihopkrupen – som krigsfångar i vår tid vilkas förnedrande
behandling har avslöjats genom bilder på internet. Bakom evangeliernas rader
hör vi förövarna skratta, vi ser dem berusa sig och avlösa varandra.
Det var viktigt för Jesu judiska motståndare att han korsfästes och inte bara
stenades. När han hängde död där kunde de ”bevisa” att han inte hade Gud
bakom sig. Det heter ju i Mose lag: Den som hängs upp är förbannad av Gud (5
Mos 21:23; jfr Gal 3:13; 2 Kor 5:21). Jesu namn skulle för alla tider förknippas
med korsets skam (jfr Hebr 12:2). Att korsets tecken skulle bli vår stolthet visste
de inte (Gal 6:14; jfr Rom 5:1-11; 2 Kor 10:17).
Den dömde skulle till varning för alla bära sitt kors genom de mest trafikerade
gatorna (i praktiken bar man tvärbjälken, som vägde 20-50 kg). Det är som sagt
svårt att inte tänka på Abrahams son, Isak, som fick bära den ved som Abraham
tänkte offra honom på (1 Mos 22:6). Jesus, utmattad av tortyren, klarade inte
detta ensam. Han föll säkert flera gångar innan den ansvarige officeren avbröt
processionen och tog tag i en förbipasserande vars namn Markus ger oss: Simon
från Kyrene, ”far till Alexandros och Rufus” (Mark 15:21). Att namnen
hamnade i berättelsen tyder på att de senare anslöt sig till kyrkan.
Simon bär, eller släpar, den hala, blodsölade träbjälken vidare tillsammans med
Jesus. En extremt obehaglig uppgift. Från husens tak har många skrattat åt den
förbipasserande duon och de två andra dömda som också bar sina kors. Man har
kastat avfall eller avföring på dem.
Jesu korsfästelse berättas med många hänvisningar till Ps 22. Denna psalm,
liksom psalm 31, har Jesus troligen bett på korset. Urkyrkan kände igen och
tolkade hela Golgotahändelsen med hjälp av dem. En avskyvärd scen: de tre
männen hölls fast, de hörde varandras gråt och skrik och var nu helt hjälplösa,
utlämnade åt soldater som skulle spika fast deras händer och fötter, som vore de
inte människor längre utan föremål. De darrade av rädsla eller stod stela av
skräck tills det blev deras tur och bödlarna sträckte ut armarna på dem för att
tvinga ner dem på den hårda och kalla klippan. Förmodligen var de nakna och
kröp ihop för att dölja sin blygd, de kanske inte kunde hålla sig och skrattades ut
för det. Hamrandet tog sin tid: 30-40 slag med släggan behövdes nog för var och
en av de långa, tjocka spikarna. De tre lyftes eller hissades upp – vem kan fatta
vilka smärtor detta medförde.
Där står korsen på kullen. På håll ser de ut som tre träd. Ett makabert skådespel i
världens ögon – en uppenbarelse av Guds härlighet för den troende. Mitt i
trädgården stod Livets träd – så var det i Paradiset (1 Mos 2:9). Jesu kors är
trädet vars blad, den heliga kommunionen, är läkemedel för folken (Upp 22:2).
Hans kärlek planterar rakt framför oss det evighetsträd som vi miste tillgång till
genom vår synd. Porten till paradiset står öppen, ja den är sönderslagen. Där är
Guds lamm som tar bort världens synd (Joh 1:29). Tacksamma, med en klump i
magen, faller vi på knä.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden