FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN ÅRGÅNG B
Alla läsningarna kan idag tas från årgång A i stället för följande.
Första läsningen: Jer 31:31-34 (Jag skall sluta ett nytt förbund, och deras synd skall jag
inte mer komma ihåg)
Om jag tror att Gud har talat dessa ord genom Jeremia kan jag inte längre nöja sig med
Gamla testamentets förbund, jag vill skåda framåt. Gud lovar ett annorlunda förbund (v.
32) än det som slöts på Sinaiberget genom Mose. Israel utlovas en överraskning. Den blev
verklighet: Guds Ord blev själv människa och visade sin kärlek, han gav sitt liv för
världen. Detta var svårt att smälta för många. Man vet vad man har, och det håller man
fast vid: stentavlor, klara regler, svart och vitt. Omärkligt blir man själv som formen och
missar innehållet: man får ett stenhjärta och tappar bort lagens Ande (jfr Hes 36:26-27)
som är kärleken. I det Nya förbundet kommer alla att ”känna” Gud (v. 34). När vi är
försonade, förlåtna, leds vi av Kärlekens ande. Vi blir kärlek.
Andra läsningen: Heb 5:7-9 (Han lärde sig lyda och blev för alla den som bringar evig
frälsning)
Den information vi här får från Jesu jordiska liv kan översättas och tolkas på olika sätt.
Den kan läsas så att Jesus befriades ”från sin ångest” och ”ut ur döden” (v. 7). I så fall
menas Jesu tårar i Getsemane, där han tröstades av en ängel (Luk 22:43), och hans
triumferande uppståndelse. Men den kan också handla om händelser i Jesu liv – den
förföljde och efterlyste läraren fick ofta gömma sig och fly (jfr t.ex. Matt 8:20). Livets
skola lärde Jesus lydnad (v. 8). Han tog frivilligt slavoket på sig (Fil 2:6-8).
Evangelium: Joh 12:20-33 (Om vetekornet faller i jorden och dör, ger det rik skörd)
Jesus blev inte förstådd. Åter och åter talade Herren för döva öron (Matt 13:13-15).
Johannesevangeliet illustrerar detta genom att visa hur Jesus talade på ett annat plan än
hans jordiskt tänkande samtalspartners. I dag blir avståndet enormt: grekerna som ville
tala med Jesus får inget svar och försvinner ut innan vi har lärt känna dem. Allt domineras
av Jesu gåtfulla bilder och hans inre ångestdialog med Fadern. Jesus kan inte ta hand om
gäster i det här läget, hans offentliga verksamhet ska avrundas nu, det blir lärjungarnas
uppgift att föra ut hans budskap till grekerna. Om de vill se rik skörd i Guds tjänst (v. 24)
måste de uppoffra mycket, gå korsets väg. Att ”hata sitt liv” (v. 25) är att vara beredd att
hellre avstå från allt än att svika Guds kallelse. Rösten från himlen som lät som åska
påminner om Guds röst vid Sinai (2 Mos 19:16; jfr Apg 2:2). Jesus kommer att upphöjas,
dvs. på korset. Satan kommer att kasta sig över Jesus som är utan skuld, men därmed är
”denna världens härskare” själv dömd och kan inte anklaga någon mer. Alla ska sedan
dras upp till Jesus där segern finns (v. 31-32). Jesu ångest är stor, men även hans mod och
beslutsamhet: allt för Gud och de andra.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden