FJÄRDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: 5 Mos 18:15-20 (Jag skall låta en profet träda fram och jag
skall lägga mina ord i hans mun)
En profet lik Mose ska framträda. Han ska, liksom Mose, förklara Guds ord så
att folket kan ta dem till sig utan att dö av skräck (v. 16). Hurdan var Mose? Han
älskade sitt folk och bad för det, var alltid redo att förlåta, inte ett uns av stolthet
fanns i honom. Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på
jorden (4 Mos 12:3). Häri avbildar han Jesus. Dock: Guds Son hade större
härlighet än Mose (Heb 3:3).
Andra läsningen: 1 Kor 7:32-35 (Den ogifte tänker på vad som hör Herren till)
Med tanke på det andliga livet har celibatet givetvis stora fördelar. Inte minst om
den man vill dela sitt liv med tänker dra åt annat håll så att det ska bli fotboll
men inte kyrka på söndagarna. Det förklarar Paulus här. V. 35: med ”lägga band
på” menar Paulus att ”fånga i en snara”. Vi kan ge råd, men ska inte locka någon
att gå i kloster.
Evangelium: Mark 1:21-28 (Han undervisade med makt)
Även den farligaste, fräckaste, vildast morrande hund lägger sig platt, med
svansen mellan benen, om ett lejon kommer in i deras bur. Jesus såg ut som en
vanlig man men de andliga verkningarna som utgick från honom – som den här
onda andens totala panik – var påtagliga. Han var en kontrast till de skriftlärda
(v. 22), teologer som citerade andras bibelutläggningar men inte själva väckte
tro och hopp.
Den säkerhet i Gud som Jesus utstrålar krockar omedelbart med den andliga
ofrihet som satan har trasslat in mannen i. Stackaren är paradoxalt trygg i
ondskans grepp. När den äkta godheten, kärleken från Gud, närmar sig ser han
den som ett hot. Han vill inte botas – demonin har dragit honom in i en ond
cirkel av självdestruktivitet. Så angriper han den hjälpande handen som han bäst
behöver – Guds helige (v. 24).
Samma, märkligt snabba och irrationella reaktion kan vi möta när vi förklarar
vår kristna tro för dem som kritiserar den med förenklade argument. Rädslan för
Kristus är universell – där ljuset går in darrar mörkret. Guds Ord kan tala med
makt när det vill, som vid skapelsen: Ljus, bli till! (1 Mos 1:3) eller som här:
Tig! (v. 25), och Kristus kunde lätt göra slut på vår tids religionsfobi. Men
frälsningens djupverkan ska ske genom korset, Gudssonens tålmodiga, tysta
lidande, där mörkret för en stund får segra över ljuset och sedan står kvar med
blod på händerna – förvirrad som Kain – men trots allt kan möta förlåtelsen,
nåden. Messias härskar och helar från korset, inte från en maktposition. När han
ändå visar styrka, som här, sker det som akut barmhärtighet.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden