Inför kommande söndags mässa – 2023-09-03

TJUGOANDRA SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG A


Första läsningen: Jer 20:7-9 (Mig har Herrens ord vållat ständigt spott och spe)

Jeremia var Guds hotade, förlöjligade och ensamma röst under den turbulenta tid då
Jerusalem gick under p.g.a. inkompetenta ledare (500-talet f.Kr.). Han kände sig lurad av
Gud: allt gick ju galet, han hade lust att kasta av sig sitt frustrerande profetuppdrag.
Dagens läsning var kanske från början rent privata anteckningar som inte var tänkta att
offentliggöras. På något sätt kom de med i hans bok i alla fall. Ordagrant anklagar han här
Gud: hans kallelse (Jer 1:4 f) kändes som ett övergrepp (orden i v. 7 användes om
förförelse och våldtäkt). I v. 9 verkar Jeremia ångra sina ord. Andens eld brinner i honom,
det går inte att hoppa av nu. Många kan känna igen sig i denna bekännelse. Korset hör
med till Guds tjänares väg.


Andra läsningen: Rom 12:1-2 (Frambär er själva som ett levande offer)

När Paulus skrev dessa ord pågick ännu de blodiga djuroffren i templet i Jerusalem. Tolv
år därefter (år 70) förstördes templet av romarna och den judiska offerkulten upphörde för
gott. Paulus ser de kristna som liturgiska funktionärer i Kristi tempel, de offrar sig själva,
bokstavligen säger han kroppen (han tänker på självbehärskning, ansträngningar för Gud,
barmhärtighetsgärningar, m.m.). Detta är enligt honom en andlig gudsdyrkan (på grekiska
logiké latreía): en förnuftig, förnuftsenlig, dvs. sant mänsklig liturgi, inte längre ett
slaktande av djurkroppar. Den gamla världen är på väg att försvinna (1 Kor 7:31). Vi
kristna passar inte in där, vi är förvandlade och tillhör en ny värld som har börjat med
Kristus och kyrkan (v. 2). Ja, vi är nu templet.


Evangelium: Matt 16:21-27 (Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv)

Den gode Petrus som precis hade fått de oerhörda fullmakterna som hör till påvens
ämbete (Matt 16:18-20) var inte på samma nivå som vi i fråga om kristen teologi, han var
ju ännu inte som vi förtrogen med facit: att långfredagens sorg skulle vändas till
påsknattens glädje. Så förstår vi hans missriktade omsorg om sin Herre. Att Petrus var
en unik mottagare av gudomlig, ofelbar uppenbarelse (Matt 16:16-17) uteslöt inte att han
också kunde göra mycket mänskliga misstag, ja, t.o.m. råka gå djävulens ärenden och
locka Jesus in på en bekvämare väg som inte frälser någon (v. 23: jfr Matt 4:3f). Han
älskade Jesus (Joh 21:15 f) men kunde bli feg (jfr Matt 26:69-75; Gal 2:11-14). Petrus var
dock alltid ödmjuk (Luk 5:8), vilket gör honom sympatisk och begriplig. Ingen andlig
Stålmannen, utan en benådad syndare på vilken Jesus bygger sin kyrka.
Jesu följande ord till oss alla om korsbärandet (v. 24 f) är i sanning svåra. För Petrus blev
de konkret verklighet på Vatikan-kullen i Rom. För dig är korset kanske ett långt livs
motgångar och förödmjukelser (liksom för Jeremia, se ovan). Men inget, absolut inget,
inte ens det egna livet, är större och värdefullare än Guds rike. Allt kan hända: tvingas du
välja mellan att lämna Kristus för jordiska fördelars skull eller att stå fast vid honom och
mista livet, så tveka inte! Då har du vunnit allt.


Källa: Katolska Liturgiska Nämnden