6 augusti: KRISTI FÖRKLARING, fest
Den uråldriga festen påminner oss om vikten av att tålmodigt bestiga BÖNENS BERG
om vi som Petrus, Jakob och Johannes vill skåda Jesus i hans strålglans. Men man kan
inte stanna där. Vägen till den verkliga härligheten, uppståndelsen, går sedan ned för
berget och genom kors, lidande och död. Betecknande nog firas om fyrtio dagar Korsets
upphöjelses fest.
Dagens första läsning – ur Daniels bok – påminner oss om profetens vision om
Människosonen, den gåtfulla himmelsgestalten som av Gud ska få makt, ära och
herravälde (Dan 7:14).
Att Jesus var denna Människoson fick apostlarna se en skymt av
på det heliga berget, som ögonvittnet Petrus försäkrar oss om i sitt andra brev, från vilket
det andra alternativet till dagens första läsning är hämtad (se nedan).
Evangelieläsningen är i år hämtad från Matteus. Mötet på berget mellan de tre jordiska
männen (apostlarna) och de tre som strålar i härlighet (v. 31) är som ett inre upplysande
av själen under lectio divina (läsning av Bibeln under bön), när Skriftens mening i
benådade ögonblick strålar ovanligt klart och all förvirring skingras. Apostlarna förstår
här den heliga Skrifts djup liksom senare på vägen mot Emmaus (Luk 24:27.32): Mose
och Elia samtalar med Jesus. Det vill säga: lagen och profeterna ger honom sitt
vittnesmål. Messias ska genom sitt lidande befria mänskligheten från slaveriet under synd
och död såsom Gud genom Mose ledde folket ut från Egypten. Jesus har sagt det så ofta,
men först nu inser de storheten i det. Apostlarna såg det lysande molnet (v. 5): de såg
hans härlighet, den som han hade innan världens grund var lagd. Så formulerar en av dem
(Johannes) sig senare (Joh 1:14; 1 Joh 1:1-4; jfr 2 Pet 1:16-18). Petrus är överväldigad
och vill fasthålla glansen av sin älskade Messias (jfr Matt 16:22). Visionens lyckostund är
dock kort. Gud bodde hos Israel i ett moln (2 Mos 33:9; jfr 1 Kor 10:1-2) och ska även
göra det hos oss: vi återvänder till vardagens dimmor, vi är på väg mot Golgotas mörker,
liksom Jesus. Med sig ner till vardagen bär apostlarna dock en ovärderlig skatt: Faderns
ord som bekräftade deras tro på Jesus. Så har vi alltid Guds ord i Bibeln med oss och nära
oss, vare sig vi är på livets toppar eller släpar oss fram genom dess dystra dalar.
Kyrkans bön denna dag:
Evige Gud, när Kristus trädde fram i förklaringens ljus, fick fäderna från det gamla
förbundet vittna om hans hemlighet, och du betygade att vi i honom blivit dina äkta barn.
Ge oss en sann och bärande tro, så att vi lyssnar till din älskade Son och med honom får
ärva det himmelska riket.
Särskilda läsningar på denna dag: Dan 7:9-10, 13-14, 2 Pet 1:16-19 samt Matt 17:1-9.
(ARTONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”) ÅRGÅNG A
Första läsningen: Jes 55:1-3 (Kom och ät)
Guds inbjudan till sin stora gratismåltid vid nådens bord ekar i Jesu ord i evangeliet (Matt
11:28-30) och – mest av allt – i eukaristin. Orden i v. 2 innehåller en kritik av vår subtila
avgudadyrkan: vi köper många onödiga prylar i stället för att – som Gud – generöst dela
ut åt behövande. Vad vi främst borde göra är att lyssna (v. 3), dvs. göra Gud till vår lärare.
Den som har sin lust i Herrens lag (Ps 1:2) får riklig del av Guds vishet. Jag äger mer
vishet än alla mina lärare, ty jag begrundar dina lagbud (Ps 119:99). Lycklig den som
funnit vishet, den som nått fram till insikt… För dem som håller sig till henne är hon ett
livets träd – lycklig den som håller fast vid henne (Ords 3:13.18). Biblar och
bibelkommentarer borde alltså finnas i varje hem.
Andra läsningen: Rom 8:35, 37-39 (Ingenting skall skilja oss från Guds kärlek i Kristus
Jesus)
Fattiga och förföljda kristna som skräms av hotfulla fiender, som inget har att äta och
knappast har kläder på kroppen kan lätt ge upp hoppet. ”Var är du, Gud?” undrar de,
”vänder du din nåd ifrån oss?”. Nej, säger Paulus här. Mer än någonsin är Gud hos er nu.
Ni är på inget sätt skilda från Kristi kärlek. Vi inser: dessa utsatta får inte heller vara
skilda från vår kärlek. Kyrkan måste vara ett nätverk av konkret solidaritet.
Evangelium: Matt 14:13-21 (Alla åt och blev mätta)
Vilken kontrast mellan denna måltid för fattiga, gudfruktiga massor och den dignande,
makabra festen för samhällets elit som Matteus har berättat om precis innan detta – festen
som slutade i blod med serveringen av ett avhugget huvud. Vilken doft av död där, vilken
frånvaro av Gud. Där rådde utpressning, skam och övermod.
Men här där brödet delas bland enkla, behövande människor byggs Guds nya Israel,
kyrkan. Där är Gud närvarande med ett nytt ”mannaunder i öknen” (jfr 2 Mos kap. 16; jfr
2 Kung 4:1-7; 42-47). Matteus penna framhäver kontrasterna: den onde Herodias sade:
”Låt mig genast få Johannes döparens huvud på ett fat” (Matt 14:8). Jesus räcker fram
händerna mot de gåvor hans vänner har att ge – som prästen i mässan när bröd och vin
bärs fram – och Jesus säger: ”Lämna dem till mig” (v. 18). I festsalen var Herodias dotter
föga mer än ett objekt för männens blickar. Vid Jesu måltid är kvinnor och barn (v. 21)
mottagare av Guds gåvor på lika fot med männen.
Markus och Lukas har också denna berättelse. Precis som Matteus vill de föregripa
eukaristins mysterium. Jesus såg upp mot himlen och läste tackbönen (v. 19, eukaristi
betyder tacksägelse). Det låter oss tänka på brödet från himlen (Joh 6:32 f). I kyrkan är vi
trygga. Själen mättas av Herden (jfr v.13; Ps 23). Där råder frid.