SEXTONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG A
Första läsningen: Vish 12:13, 16-19 (Du ger dem tillfälle att vända om när de
syndar)
Gud är gränslöst tålmodig mot människorna. När som helst skulle han i
rättvisans namn kunna straffa våra synder som vi förtjänar det. Men nej: Han
låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och
orättfärdiga (Matt 5:45). Han ger alla en extra chans. Därför ska även vi vara
nådiga mot varandra.
Andra läsningen: Rom 8:26-27 (Anden vädjar för oss med rop utan ord)
Gud hör vår innersta bön, hjärtats längtan efter honom som är så djup att vi
knappast ens förstår det själva. Det pågår ständig bön på botten till och med i
den mest fördärvade människosjälen. Gud som hör korpens skrikande ungar (Ps
147:9) tar sig även an ormar, hyenor, gamar och maskar. Allas ögon är vända
mot dig, och du ger dem föda i rätt tid (Ps 145:15). Hur ruttet ditt innersta än är:
han hör dig, skonar dig, matar dig.
Evangelium: Matt 13:24-43 (Låt båda växa tills det är dags att skörda)
Alternativ, kortare version: Matt 13:24-30
Dessa tre liknelser – varav den första får en egen tolkning – kan tillämpas på
kyrkan. Där finns det de som bär frukt som behagar Gud, men också de som
bara tar plats och suger ut marken på näring (= gör livet surt för sina medkristna,
slösar med kyrkans resurser, bär annan frukt än den som Gud vill, heresi,
omoral, förtal etc.). Det är fruktansvärt att se hur kyrkfolket vantrivs när ogräset
dominerar. Den helige Bruno från 1000-talet insåg på sin tid, liksom tjänarna
här i v. 27, att dåligt ledarskap förhärjade kyrkan. Han drog sig undan världen
och blev eremit. Andra – som Martin Luther – ville rensa ut i det de tyckte var
fel men tappade besinningen och gick så hårt fram att vetet rycktes upp
tillsammans med ogräset (jfr v. 29): vi fick en ”reform” till priset av kyrkans tro,
dess frihet och dess enhet. Vår tid visar på en ny oroande klyfta mellan kyrkans
lära och många av dess medlemmars uppfattningar. Det kan mycket väl leda till
en ny splittring. Extrema lösningsförslag (”avskaffa kyrkans konservativa
ledning” eller ”uteslut, tysta ner de avfälliga!”) duger inte. Kristus lär oss att
Gud står ut med mycket för de utvaldas skull. Döm inte (Matt 7:1). Djävulen blir
bara alltför glad när han ser kristna i inbördeskrig. Ett söndertrampat,
sönderhackat vetefält är vad han drömmar om. Vi ska inte ge honom det nöjet.
En katolik vill vara mild, inkluderande. Människor kan ju trots allt förändras –
ogräs kan bli till vete (jfr den gode rövaren på korset, Luk 23:42-43).
Liknelserna i v. 31-33 understryker Guds förvandlande kraft. Gud bygger upp
oss, kyrkan, sitt träd, sitt bröd. Vi ska vara välkomnande: alla fåglar får plats i
trädet. Kvinnan med det förbluffande stora brödet (tre mått = ca 40 liter deg)
kan ha många gäster till bords.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden