PALMSÖNDAGEN – PASSIONSSÖNDAGEN
STILLA VECKANS BÖRJAN
Evangelium vid palmprocessionen: Matt 21:1-11
De fyra evangelisternas berättelser om Jesu intåg i Jerusalem stämmer väl överens med
varandra. De detaljer som skiljer dem åt kompletterar bilden till en helhet. Jesus väljer att
komma till Jerusalem från Olivberget öster om staden. Enligt profeten Sakarja (Sak 14:4;
jfr Hes 11:23) ska Herrens dag börja med domen över de fientliga folken när han kommer
från just detta berg och blir kung över hela jorden. Jesus väljer att komma ridande på en
åsna. Hos Johannes verkar det vara ett spontant beslut (Joh 12:14). De tre andra
evangelisterna verkar säga att det var planerat och avtalat i förväg (om det nu inte ska
uppfattas som ett mirakel att Jesus vet om att en åsna står redo i byn för dem). Matteus
och Johannes (som annars inte brukar överensstämma mycket) ser händelsen som en
uppfyllelse av profetian om fredskungen hos Sakarja (Sak 9:9; jfr Jes 62:11 och
läsningen på julnatten: Jes 9:2-7; Katolska kyrkans katekes, nr 559). Denne kung skulle
komma på en åsna (i motsats till militärer som red på hästar). Hos Markus och Lukas
kräver Jesus att det ska vara en åsna som ännu ingen har suttit på. Här måste man tänka
på de oanvända djur som fick vara bärare av människors skuld i 4 Mos 19:2 och 5 Mos
21:3 och på de kor som drog hem vagnen med den heliga förbundsarken (tabernaklet) till
Israel från filisteerna i 1 Sam 6:7, sedan den hade varit bortrövad en tid. Nu bär ett
lastdjur Guds Son, som i sin tur har kommit för att bära världens synd på sin rygg (Joh 1:
29, 36). Enligt Johannes är åsnans teologiska betydelse något som lärjungarna begrep
först senare. Men Jesus visste vad han gjorde, när han iscensatte profetian i Sakarjas bok.
Herren behöver dem ska lärjungarna säga om någon frågar varför de tar åsnan. Dessa
lastdjur är en bild av de människor som bär ut Jesus till människornas marknader,
mötesplatser och agendor. Varje predikant, kateket eller förälder som försöker förklara
Guds ord, varje kommunionsutdelare som räcker fram Herrens kropp, är detta tjänande
djur.
Vi minns orden från profeten Jesaja (Jes 1:3): Oxen känner sin husbonde
och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget
förstånd. Maria som bar Jesus under sitt hjärta och födde honom i stallet mellan oxen och
åsnan måste ha tänkt på detta ord när hennes son red in i den syndiga staden.
Israel känner inte sin herre: därför grät Jesus över Jerusalembornas brist på tro (Luk
19:41). Maria grät säkert med honom – mitt i den jublande folkmassan.
Sakarjas profetia talade om en åsna … en ung åsnehingst. De gamla hebreerna gillade att
säga samma sak två gånger, så att man i en andra rad varierade det som sagts i raden
innan eller angav dess absoluta motsats. Sådan poetisk parallellism är det gott om i Gamla
testamentet (t.ex. Ps 24:3; 132:18). Sakarja menade bara ett djur, men senare rabbiner,
och med dem Matteus, tolkade det som två djur. Det kan vara skälet till att Matteus låter
Jesus ha två riddjur. Vi märker: berättelserna om Jesus är historiska men också
arrangerade med hjälp av de citat från Gamla testamentet som urkyrkan såg uppfyllda
genom honom. Denna detalj kan tyda på det.
Messias intåg i Jerusalem kommer genast att övergå i tempelrensingen, där Jesus angriper
dem som köper och säljer i Guds hus. Tanken går till mackabeernas rening av templet
blott några generationer innan (år 164 f.Kr.). Oförglömlig var den lyckliga befrielse som
skedde då: De tog alltså lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna
och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga
fullbordan (2 Mack 10:7). Många av pilgrimerna väntade på en ny Judas Mackabaios
som kunde röja bort allt ”hedniskt” från det korrupta templet och hela det Heliga landet.
Jesus har fram tills denna dag varit mycket återhållsam med att låta sig kallas kung
(Messias) (se t.ex. Mark 8:29-30; Joh 6:15) men nu släpps alla tyglar. Profeten hyllas
öppet som kung (Luk 19:38; Joh 12:13) och han hindrar det inte. Det står inga lärjungar
vid vägkanten och säger: ”Kom nu ihåg att det är menat andligt och symboliskt.” När
fariseerna vill tysta ner de politiskt farliga tillropen svarar Jesus att ropen inte går att
stoppa: ”Om de tiger kommer stenarna att ropa” (Luk 19:40). Upploppen sprider sig till
tempelplatsen med kringspringande barn som utropar Jesus till kung (”Davids son”). Det
tolkar Jesus utifrån Ps 8:2 f, som handlar om barn som prisar Gud (Matt 21:15-16). Blinda
och lytta botas direkt på tempelplatsen. Jesu våldsamma aktion mot affärsverksamheten i
Guds hus fulländar bilden av ”stor uppståndelse i hela staden” (Matt 21:10-16) – en
beskrivning som Matteus också använde när de vise männen kom till Herodes med
nyheten om den nyfödde Messias (Matt 2:3). Staden surrar av rykten. Alla måste ta
ställning. Förväntningen ökar på Jesus – liksom fruktan för honom.
Ropet ”Hosianna” betyder fräls oss! Det är tillsammans med orden ”Välsignad han som
kommer” hämtat från Ps 118:25-26 och en fast del i judisk liturgi, liksom de är
förankrade i vår mässa. I denna procession blandas religiösa och politiska motiv. För
dessa människor var detta ännu en och samma sak. En kristendom som klarar av att leva i
ett pluralistiskt/hedniskt samhälle (som vårt) spirade i urkyrkan och tar form genom
Paulus, med diasporajudendomen som modell.
Första läsningen: Jes 50:4-7 (Jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade
på mig)
David tvingades en gång spela vansinnig inför en fientlig kung (1 Sam 21:10-16). Denna
självförnedring räddade hans liv. Då skrev han de kända orden: Den rättfärdige drabbas
av mycket ont (Ps 34:20). Men varför ska den rättfärdige lida? Gamla testamentet lär oss
att vi lider för våra synders skull, men också att det finns ett lidande för andra. Det tjänar
Guds frälsningsplan: tänk på den rättfärdige Josef, Jakobs son, vars öde ledde till
räddning för hans bröder. Inga av Gamla förbundets hjältar var befriade från lidande.
Jesaja har i sin bok flätat in fyra ”sånger om Guds tjänare” (Jes 42:1-9; 49:1-9; 50:4-9;
52:13 – 53:12) – dagens läsning ger oss den tredje. Där hör vi rösten av ”Tjänaren” som
vill samla och trösta Gudsfolket. Han själv ska skymfas, ja dödas för att sona allas skuld.
”Tjänaren”, säger Jesaja, bär folkets straff, i ”vårt ställe”, vi ”friköps” (52:3, 9). Figuren
var och är en gåta för judarna. Den syftar på Jesus. Han blev ett eko av det gamla
lyssnande Israel som förde vidare Guds stärkande ord och tog emot spott och spe för det,
de fromma som likt Mose (2 Mos 17:4), Jeremia (Jer 1:18) och Hesekiel (Hes 3:8 f) måste
bita ihop (”göra sitt ansikte hårt som flinta”, v. 7) för att stå ut med motgångarna – liksom
alla våra martyrer som lidit och lider just nu för sin tro på Gud. Jesus är personifieringen
av detta trogna Israel. Oskyldig lider han för alla skyldiga. Varje steg från Olivberget till
Golgata gör ont. Guds Son blir sviken av alla men sviker ingen.
Korset är – liksom Davids vansinne – en dårskap för världen, men för de kallade, judar
som greker, Guds kraft och Guds vishet (jfr 1 Kor 1:18-25).
Andra läsningen: Fil 2:6-11 (Han var lydig, därför har Gud upphöjt honom)
Adam i paradiset räckte begärligt ut sin hand efter det som enligt ormens lögn skulle göra
honom till ”jämlik med Gud” (v. 6, jfr 1 Mos kap 3). Samma orm ville få Jesus i öknen att
hävda sin rätt som Guds Son, göra stenar till bröd och sträcka fram handen och äta dem
(Luk 4:3) – som en gång Adam. För att lyda Faderns vilja och frälsa oss från den
fångenskap under synd och död som vi ärvt och plågas av, gjorde Jesus raka motsatsen:
han eftersträvade att vara människa – i kontrast till Adam som eftersträvade att vara gud.
Som människa, på Adams och våra vägnar, upphäver han därmed det ursprungliga
upproret mot Gud, anstiftat av djävulen. Frälsningen är säker: Jesus är nämligen också
Gud själv (”han ägde Guds gestalt”, v. 6, jfr Kol 1:15; Heb 1:3; Joh 1:1) – här är det ingen
blott ”representant” för Gud som agerar (jfr Jes 63:9). Mänskligheten äger nu en broder,
en av oss, som med gudomlig styrka kan lyfta alla upp ur dödens träsk. Vår skuld saneras
av en absolut mäktig kärlek. Inget kan mäta sig med den. Gud visar oss att hans eget
namn stämmer på denne vår broder, Jesus (v. 9). Den enda passande responsen vi kan ge
är total, universell, tacksam tillbedjan (v. 10-11).
Evangelium: VÅR HERRE JESUS KRISTI LIDANDE
Matt 26:14-27:66 eller – kortare form – Matt 27:11-54
Passionsberättelsen talar för sig själv och kommenteras inte här.
Vi står upp under uppläsningen.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden