TJUGONIONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG C
Första läsningen: 2 Mos 17:8-13 (Så länge Mose höll upp sina händer hade
israeliterna övertaget)
Den som blir trött av att stå länge och be i mässan får sätta sig. Mose fick också
sitta till sist (v. 12). Denna läsnings poäng är inte att man måste inta en speciell
position för att bli bönhörd. Det är Moses tro vi ska efterlikna. Gud vill ge sitt
folk framgång men han vill att vi ska be om dem. Vi ska samverka med hans
godhet. Biskoparna har precis som Mose ett särskilt ansvar. Deras förbön är
stark. Varje troende kan fritt vända sig till sin biskop i livets kamp och anförtro
honom sitt böneämne. Bönevakor är utmärkta andliga vapen. Kombineras de
med bibelläsning blir de ännu bättre – en äkta dialog med Guds ord. Den helige
Hieronymus (Epist. 22, 17) skrev så här: Läs ofta och lär dig så mycket du kan.
Låt sömnen överraska dig medan du håller boken, och låt den heliga Skrift ta
emot ditt ansikte när det faller.
Andra läsningen: 2 Tim 3:14 – 4:2 (Den som tillhör Gud blir rustad för alla
slags goda gärningar)
Timotheos var vad vi kallar för biskop i dag, och denna läsning talar om hans
ansvar att stå upp för tron. Men vi har alla denna ”biskopliga” uppgift.
Observera att Paulus ser det som viktigt att barn lär känna Bibeln (v. 15).
Bjuden eller objuden: Gud är alltid närvarande. Därför ska vi inte frukta att när
som helst leda samtalet på Gud, argumentera, påverka vår nästa att närma sig
tron, tålmodigt. Vi kan bli motsagda men även överraskas positivt: människor
vill gärna tala om Gud.
Evangelium: Luk 18:1-8 (Gud skall låta sina utvalda få sin rätt när de ropar till
honom)
Lukas evangelium kallas med rätta för en böneskola. Vi ska aldrig ge oss, alltid
be. Gud önskar ständig bön, oförtröttlig bön (1 Thess 5:17). Men hur lätt blir vi
inte uppgivna när vi ber (v. 1). Det är en rolig förebild för bön som Jesus ger oss
här. En envis tant hänger efter en likgiltig domare som inte får vara i fred en
stund (jfr Syr 35:17). Till sist tröttnar han och ger henne rätt så att hon inte pinar
livet ur honom (i grundtexten står det ungefär ”ger mig på käften”). Så käckt
brukar vi inte tala om Gud, men Jesus gör det alltså. Han lockar fram leenden
och banar väg för barnets tillit i oss. Vi får störa Gud dag och natt (v. 7).
Uthålligheten kommer speciellt att behövas i de sista tiderna när allt blir svårt.
Det visar slutet av denna läsning. Då ska vi vaka och be. Må Gud inte låta oss
duka under för de frestelser mot tron som då kommer att torna upp sig. Vi ska
förbli upprätta, bedjande, fulla av tillit, det är innebörden av den näst sista bönen
i Fader vår. V. 8: kanske är alla gudshus rivna när Jesus återkommer, all gudstro
sjukförklarad och trons utsagor elegant ”motbevisade”. Men Guds folk är kvar
(Matt 16:18).
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden