ANDRA PÅSKSÖNDAGEN
eller DEN GUDOMLIGA BARMHÄRTIGHETENS SÖNDAG
I den tidiga kyrkan förrättades dop företrädesvis på påsknatten. Man fick en vit
dopdräkt (som prästernas vita alba idag). Man bar den under en vecka, med
dagliga besök i kyrkan och dopundervisning i efterhand (mystagogi, ”förklaring
av den invigning som skett”). Söndagen efter påsk var sista dagen i serien. Så
fick denna dag namnet Dominica in albis (Vita söndagen). Den helige påven
Johannes Paulus II gav år 2000 dagen ännu ett namn. Som ung man bad han
varje dag vid den heliga nunnan Faustynas grav och fick där styrka i svåra
stunder. Hon hade haft visioner i vilka Jesus åter och åter talade om Guds
oändliga barmhärtighet. Jesus önskade, sa hon, att denna söndag skulle bli ett
firande av denna barmhärtighet. Dess nya namn upphäver inte det gamla. Påsken
och dopet är Guds barmhärtighets triumf – i år förstärks temat genom att det är
Barmhärtighetens jubelår.
Första läsningen: Apg 5:12-16 (Män och kvinnor i stort antal kom till tro på
Herren)
Apostlarna är förföljda av Stora Rådet, men det blir tyst i folkmassan av
vördnad och respekt när de ankommer till Salomos pelarhall för att undervisa,
precis på den plats där Jesus kort tid dessförinnan hade sina mest upprivande
kontroverser med motståndarna (Joh 10:23 f). Jesu Ande gör dem lika modiga
som han. Kyrkan får allt fler medlemmar, men få av dem verkar våga träda fram
lika öppet som deras ledare i apostlaämbetet (jfr v. 13 och 14). En särskild
bävan känner folket för Petrus. T.o.m. hans skugga anses kunna bota sjuka.
Sjuka ligger på bäddar (rika) eller bårar (fattiga) och inväntar att han ska
passera, lite som när man på Petersplatsen i Rom vill röra vid Petrus efterträdare
i dag. Människor vill vara nära det heliga. Så griper man efter Jesu kläder i
Mark 6:55-56 och Paulus plagg i Apg 19:12. Bibeln avvisar inte denna vördnad
för fysiska nådemedel – tvärtom: de sjuka får hälsan genom dem. I katolska
kyrkan fortgår också i dag vördandet av helgonens kvarlevor och kläder. Många
ogillar det, men vi ser denna folkliga fromhet bejakad av Bibeln själv. Som här.
Andra läsningen: Upp 1:9-11a, 12-13, 17-19 (Jag var död, och se, jag lever i
evigheters evighet)
Vi är ca på 90-talet e. Kr. Jesus visar sig för Johannes i stenbrottet i fånglägret
på ön Patmos. Det är ”Herrens dag” (v. 10, vi ser att söndagen har avlöst
lördagen, sabbaten, som de kristnas vilodag, jfr 1 Kor 16:2). Kanske firar
Johannes en hemlig mässa med andra kristna fångar, när han får de tröstande
orden till sina sju kyrkor. Guds tempel i Jerusalem är förstört (70 e. Kr.) men
kyrkorna är nu Guds tempel, lampställen av guld, likt det som stod i templet (jfr
2 Mos 25:31-40). Klädd som överstepräst (jfr 2 Mos 28:4) och i Guds strålglans
är den Uppståndne hos oss i liturgin. Johannes är skakad men stärks av Jesu
handpåläggning. Jesus besvär oss att inte frukta förföljelse och död. Han har
nycklarna som kan öppna vartenda fängelse både här och bortom döden.
Evangelium: Joh 20:19-31 (En vecka senare kom Jesus och stod mitt ibland
dem)
Varje gång den uppståndne Jesus visar sig för lärjungarna förknippas det med en
uppgift. I denna scen ges försoningens ämbete åt kyrkan (jfr 2 Kor 5:18; Luk
24:47), det viktiga uppdraget att förlåta synder i Jesu namn (Katolska kyrkans
katekes, nr 976-983). Fullmakten är dubbel: att förlåta och vägra förlåtelse (jfr
Matt 16:19; 18:18). Den förutsätter gåvan att kunna urskilja och bedöma vad
som är moget att bli förlåtet och vad som ännu kräver omvändelse och ånger.
Denna domarfunktion kan inte vem som helst utöva. Den kräver personlig
lämplighet och utbildning. Katolska kyrkan fasthåller att uppgiften gavs åt
apostlarna (”de tolv” i v. 24 – strängt taget var de då bara elva eftersom Judas
var död och ännu inte ersatt av Mattias, se Apg 1:24-26). Apostlarna gav senare
fullmakten vidare med ämbetsvigningen (handpåläggandet, se 1 Tim 4:14; 5:17-
22; 2 Tim 1:6 m.m.). De ”äldste” (på grekiska presbyteroi, därav ordet präst)
kunde förmedla förlåtelsen (Jak 5:14-15). Varje giltigt vigd präst har fått denna
fullmakt – för vår skull som tror.
Det dramatiska mötet mellan en tvivlande apostel och den uppståndne Herren är
som ett slutgiltigt ”bevis” för vad evangelisten Johannes har velat visa från
första sidan: att Guds Ord blev kött (Bibel 2000 översätter det grekiska ordet
sarx i Joh 1:14 med ”människa” – det måste förstås som konkret och dödlig
människa). Johannes skriver för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son
(v. 31). Johannes evangelium var en stridsskrift mot den gnostisk-grekiska
mentaliteten som ville göra kristendomen till en kroppsfientlig, ”andlig”
frälsningsväg för enskilda filosofiskt lagda invigda. Irrlärarna avvisade att Jesu
korsfästa kropp skulle ha uppstått (jfr Apg 17:32). Hela tre gånger nämns därför
i dagens läsning den uppståndnes genomborrade händer och sida, där märkena
efter spikar ännu syntes (v. 20, 25 och 27; jfr Luk 24:40). Den kristna kyrkan
faller på knä inför dessa heliga sår och bekänner med aposteln Thomas: denna
människa är Gud (v. 28). Vi tillber ingen ”tänkt” Jesus.
Thomas som inte ville tro förrän han fick SE är en kontrast till författaren själv,
den som Jesus älskade (Joh 20:2-8). Den unge Johannes såg en tom grav men
trodde genast att Jesus hade uppstått. Jesus ger i scenen med Thomas en elegant
hälsning till alla oss framtida kristna läsare som liksom Johannes TROR först
och sedan ska få SE: Saliga de som inte har sett men ändå tror (v. 29). Petrus
som var med Johannes den allra första gången vid graven säger samma varma
ord till sina läsare (1 Pet 1:8). Johannes största glädje är att ge oss tillträde till
Fadern, som Jesus har gett åt honom. Den får honom att jubla medan han
skriver (1 Joh 1:3-4). Samtidigt är han smärtsamt medveten om alla dem som
själva såg den historiske Jesus men INTE trodde (Joh 6:36; 7:5). Att känna Jesus
och se hans underverk var ingen garanti, vilket turerna kring den blindfödde i
Joh kap. 9 tydligt visar – i övrigt en variant på samma symboltema som här med
Thomas: likheten mellan att SE och att komma till TRO.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden