TREDJE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: Jona 3:1-5, 10 (Folket i Ninive upphörde med sin ondska)
Här får vi profetens Jonas bok minus 90 procent, nämligen hela dramat kring hans vägran
att följa Herrens kallelse: hans flykt från Gud, fallet ner i djupet och i valfiskens buk, där
han ber en gripande bön om hjälp och sedan spys upp på land, hans bitterhet trots att han
genomfört historiens mest framgångsrika straffpredikan, och slutligen den läxa han får
om Guds barmhärtighet mot de omänskliga assyrierna. Det är ”den lyckade sidan” av
Jona vi får i dag. Trots allt följde han ju sin kallelse. Liksom med apostlarna ledde den till
en oerhörd människofångst (jfr Luk 5:1-11; Joh 21:1-11).
Andra läsningen: 1 Kor 7:29-31 (Den värld som nu är går mot sitt slut)
Vi nordbor har levt länge med föreställningen om en kristen samhällsordning. Paulus
lärjungar kunde inte tänka så. Gudsriket har anlänt med Jesus och ska snart störta omkull
varje jordiskt rike. Ska vi få barn? Hinner de växa upp? Är det lönt att bygga hus? Också
Paulus darrar av förväntan om Kristi återkomst. Vi kristna lever alltid i advent. Älska inte
världen (1 Joh 2:15), dvs. bygg inte ditt hopp bara på den.
Evangelium: Mark 1:14-20 (Omvänd er och tro på budskapet)
Söndagarna ”under året” tar oss i år med på en lång vandring bland pärlorna i Markus
evangelium.
Vi är här i evangeliets gryning – apostlarna mindes kyrkans vår, den allra första tiden.
Vad skulle man satsa på – fortsatt bärga rikedomarna ur havet med sina fiskenät, eller
rädda drunknande människor, dem som Jesu tal om ”människofiskare” väl syftade på?
Gudsfolket hade vänt sig från Guds kallelse liksom en gång profeten Jona. Skulle man bli
som valfisken som räddade hans liv i havet och fick honom upp på land där han kunde
lyda Herrens befallningar (Jon 2:11; jfr Jer 16:16)? Har Guds sanna Israel en framtid?
Börjar den nu? Det kunde man tro på när man såg Jesu blick.
Att leva är att riskera något: vi ser de radikala unga männen beslutsamt slänga
arbetsredskapen ifrån sig liksom Elias lärjunge Elisha gjorde då profeten kallade honom:
han lät slakta sina fina dragdjur, med oket som bränsle tillagade han köttet och gav det åt
folket att äta. Sedan bröt han upp och följde Elia (1 Kung 19:21). Vad Elishas far ansåg
om denna skadegörelse vet vi inte. Apostlarnas far i båten i v. 20 kommer inte heller till
tals – vi kan föreställa oss hans upprördhet. Markus lägger snabbt denna detalj bakom sig.
Ifall sebedaiosbröderna sedan skrev hem för att förklara sig, så lät det väl så här: ”Här är
något som är viktigt för hela folket, någon som är förmer än Jona. Vi måste rädda Israel”
(jfr Luk 2:10; Matt 12:41).
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden