Årgång A
Första läsningen: Jer 20:10-13 (Han räddar den fattige ur nidingars våld)
Den förföljde och ensamme profeten Jeremia utsattes för mordförsök. Han påminner om
Elia (1 Kung kap. 19) och om Jesus själv (jfr Matt 16:14). Paulus kan med rätta spegla sig
i hans öde (jfr Jer 1:5/Gal 1:15). Dagens läsning visar det kaos av känslor som
förföljelsen väcker i gudsmannen: darrande rädsla, men också tillit till Gud.
Andra läsningen: Rom 5:12-15 (Överträdelsen kan inte jämföras med nåden)
Det är läran om arvsynden som Paulus här skissar på (jfr Katolska kyrkans katekes, nr
369-421). I Paulus bildspråk är Synd och Död kosmiska makthavare. Genom Adams synd
kom vi under deras terrorvälde (= förlorade paradiset, gemenskapen med Gud). Med Jesu
nåd och förlåtelse börjar ett nytt människosläkte.
Evangelium: Matt 10:26-33 (Var inte rädda för dem som kan döda kroppen)
Det är naturligt att vi känner oro när vi ska stå upp för vår kristna tro. Oron är en del av
Kristi kors och ingår i uppdraget. Jesus vet hur det känns och vill trösta och stärka. V. 26:
Om vi tjänar sanningen och gör det utan baktanke, så kommer alla en dag att inse det. V.
27: Vi har fått inblick i trons mysterium, hemligheten om Jesus som Guds Son, men alla
andra har också rätt att få höra om den. V.28-31: Vi kan predika obekymrat från de
plattformar vi har tillgång till: nätet, gatan, kafferummet – allt är i Guds hand. Om vi så
skulle trilla ner från taket, som en fågel faller, så är Gud med i det. Det är en del av hans
plan (Amos 3:5,6). Om du så skulle föras bort och säljas som slav, som man på Jesu tid
sålde småfåglar, så kommer det att tjäna Guds goda vilja. Gud vet att vi utsätts för, och
han vet mycket mer än vi vet: antal hårstrån, också på motståndarna. Han känner allas
tankar, deras planer, deras dagars mått.
Martyriets tid är som bekant inte förbi. Ett bakhåll i Mellanöstern, där alla måste bekänna
färg, och fel tro medför döden. I Indien eller Pakistan kan man bli bränd, Egypten
sprängas i bitar, för sin trohet mot Kristus. Här i lugna (?) Sverige kan det hända när som
helst. Men martyriet kan också vara ett mångårigt och glanslöst framhärdande i tron i en
likgiltig, hånfull eller aggressiv omgivning, utan bomber men med verbalt och
psykologiskt våld.
V. 32-33 handlar om den personliga relationen till Jesus. V. 32 är positivt formulerad, v.
33 negativt. Det är helt avgörande att bekänna sig till Jesus som person, inte bara till
kyrkans tro eller kristendomens etik och moral. Petrus föll på sin svaghet och förnekade
Jesus på skärtorsdagens kväll – men Jesus tog honom till sig igen när han ångrade sig. Så
ska vi också bikta undvikande svar och halvhjärtade bekännelser när vi blev tillfrågade
om vår tro men gav vika för vad folk skulle tänka om oss.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden (KLN)