ÅRGÅNG A
Första läsningen: Apg 6:1-7 (De valde sju män som var fyllda av ande och
vishet)
Den starkt förföljda urkyrkan växte och organiserade sig. Gemenskapen var rent
judisk, men de tillkomna judekristna talade bara grekiska medan de infödda
judekristna höll sig till arameiskan. Skillnader i sätt och kultur var väl lika stora
som bland våra nationella grupper inom katolska kyrkan i Sverige i dag. Det
skapade missförstånd och irritation. Fanns det även politiska motsättningar, om
synen på kejsarens makt? En farlig fråga som Lukas undviker. De kvinnor som
diskriminerades inom kyrkans interna socialomsorg kallas för änkor. Möjligtvis
betyder ”änkor” här jungfrur som valt att leva celibatärt för Guds skull (Matt
19:11-12), utan en mans beskydd, som diakonissor (jfr Rom 16:1). De kunde
vara unga (jfr reglerna i 1 Tim 5:9-16 och den helige Ignatios brev till
smyrnierna, 13:1, från ca 110, se De apostoliska fäderna, Artos förlag). I detta
fall är de inflyttade, d.v.s. främmande, och har därför ännu mer rätt till hjälp
enligt Moses lag (5 Mos 24:19; jfr Jak 1:27). Man förstår deras irritation. Den
dagliga utspisningen (v. 1) bestod av matvaror, pengar, kläder etc. Apostlarna lät
kyrkfolket självt demokratiskt välja ut de sju männen som skulle bistå dem men
de invigde och förordnade dem själva. Än i dag är det sakramentala tecknet vid
diakonvigning biskopens handpåläggning och bön (v. 6).
Andra läsningen: 1 Pet 2:4-9 (Ni är ett utvalt släkte)
Att ha ämbetet, vars lägsta grad diakonerna tillhör (se ovan), blir man inte ”mer
kristen” än andra av. Hela det döpta Gudsfolket är prästerligt, kungligt och
heligt, en tanke med rötter i Gamla testamentet (2 Mos 19:5 f).
Ämbetsvigningen ger andliga gåvor som ska tjäna gemenskapen av döpta –
inget mer. Vi är alla präster, vi frambär offer genom våra liv i den helige Ande
(v. 5). Vår kunglighet visar sig i att vi ska dela Kristi herravälde över universum
(Luk 22:29). Vi är ett heligt folk (2 Mos 19:6) som han har vunnit åt sig (Apg
20:28; Ef 1:4), renade genom hans blod (Ef 5:26; Hebr 13:12) Kristus som sten
är en mäktig symbol, sammansatt av citat från Jes 28:16 och Ps 118:22; jfr Rom
9:33 och Matt 21:42. Det är ”förutbestämt” (v. 8) att de som inte lyder Gud
”stöter emot” denna sten: Gud har förutsett denna krock, men här menas INTE
ett ”öde” som styr deras vilja (”predestination”, se Katolska kyrkans katekes, nr
1037 och 1058).
Evangelium: Joh 14:1-12 (Jag är vägen, sanningen och livet)
Vi ses igen. Ni behöver inte oroa er. Ni vet var jag finns. Ni har redan sett
Fadern, eller i alla fall hört hans ord och sett hans mirakel. Jesu ord är
tröstande. De som tror ska utföra ”ännu större” verk än Jesus (v. 12): Ja så blev
det: Jesus omvände få men apostlarna förde tusentals till tron. Hur blev det
möjligt? Genom att Jesus gick till Fadern (v.12) och sände sin Ande (Apg kap.
2). Om tre veckor firar vi pingst.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden (KLN)