TORSDAGEN I SJÄTTE PÅSKVECKAN:
KRISTI HIMMELSFÄRDS DAG
Första läsningen: Apg 1:1-11(De såg hur han lyftes upp i höjden)
Vi ser gärna uppåt mot himlen i denna tid, inte minst när molnen skingras och
solen kan ge oss den första aningen av sommar. Vad vi har längtat! Säg mig: är
något vackrare än den blå färgen på en svensk sommarhimmel?
Den fysiska himlen är upphöjd, skön, omfamnar allt. Som Gud! Det är inte
märkligt att just himlen blivit en symbol för Guds rike. Men den är bara en
symbol. Jesu återvändande till himlen beskrivs i fysiska bilder, men vi ska inte
tänka bokstavligt, som om en raket lyfter mot höjden. Att vara hos Gud är ett
tillstånd, inte en plats. Det övergår alla jordiska föreställningar. Så har denna
högtids tema främst ett andligt budskap. Jesu himmelsfärd markerar att
lärjungarnas fyrtio dagar med den Uppståndne tar slut. Framför dem ligger
pingstens gåva.
I Gamla testamentet for profeten Elia till himlen i en vagn av eld (2 Kung 2:1-
18). Hans lärjunge Elisha såg det ske och fick sin bön uppfylld att få ”ärva”
Elias ande, sin mästares kraft och uppdrag. Jesus ville antagligen att hans
lärjungar skulle se honom utifrån denna förebild. När han talar om att överge
dem lovar han att de ska ta få emot hans ande (Joh 14:15-26; 15:26; 16:4-15;
Apg 1:8). Jesus kan t.o.m. säga till de uppgivna lärjungarna att det är bra för
dem att han lämnar dem. Annars kan Anden inte komma (Joh 16:7). Även hos
Matteus och Markus knyts Jesu ”övergång” till högtidliga uppdrag i Jesu namn:
förkunnelse, dop och undervisning (Matt 28:18-20). I slutet på Markus
evangelium (ett senare tillägg till urtexten) utlovas därutöver tecken och under
(Mark 16:17-18).
Elias mantel föll av honom när han for upp. Elisha tog den på sig – kraften och
uppdraget blev därmed hans. Har du din dopklänning kvar? Föreställ dig att
Jesus tappade den när han togs upp. Varför? DU får ikläda dig Kristus (jfr Rom
13:14).
Andra läsningen:
Hebr 9:24-28; 10:19-23 (Kristus gick in i själva himlen)
Hebreerbrevets ord om Kristi himmelsfärd betonar att Jesus gick in i själva
himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak (v. 24) – dvs. likt en
överstepräst som ber för folket i templets allra heligaste rum. Himmelsfärden ses
här som en förbönshandling. Detta brevs särskilda ärende är att presentera Jesus
som vår sanna överstepräst. Jesus är full av empati: Vi har inte en överstepräst
som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats
på alla sätt och varit som vi men utan synd (Hebr 4:15). Allt som Jesus gjorde
skedde, som trosbekännelsen säger, för vår skull. Så även uppstigandet till Guds
härlighet.
Alternativ andra läsning:
Ef 1:17-23 (Han satte honom på sin högra sida i himlen)
Paulus jublande förbön för oss är full av tacksamhet. Måtte vi inse vilka andliga
rikedomar Gud ger oss genom kyrkan (”de heliga” i v. 18), och vilken kraft och
styrka han frälser oss med! Paulus ord om Kristi himmelsfärd vill understryka
att vi inte behöver frukta några jordiska makter. Messias tillhör oss genom
kyrkan och står över allt. Sista versen (v. 23) kan översättas så att världen är full
av Kristi härlighet, som vi sjunger i Sanctus i mässan (jfr Jes 6:3; Jer 23:24 och
Ef 4:10), eller så att Kristus själv är helt uppfylld av Guds härlighet (jfr Kol
1:19; 2:9). Ordet ”fullhet” (pleroma på grekiska) var ett religiöst-filosofiskt
modeuttryck på dåtidens ”frälsningsmarknad”, inte minst inom de gnostiska
sekterna. Det lite luddiga begreppet förekommer i Nya testamentets språkbruk,
men är inte centralt.
Årgång C: Evangelium: Luk 24:46-53 (Medan han välsignade dem, lämnade
han dem och fördes upp till himlen)
Jesu avsked i Lukasevangeliet knyter an till evangeliets början. Scenen är
högtidlig som när prästen Sakarias, Johannes döparens far, skulle välsigna folket
utanför templet men pga. sina tvivel blev stum och inte kunde göra det (Luk
1:22). Sakarias är en bild av Gamla testamentet, som nu inte hade mer att säga,
inga fler välsignelser att ge, förrän Jesus kom. Jesus avslutar och fullbordar vid
himmelsfärden Sakarias liturgi. Än mer: Jesus liknar här en överstepräst som
lyfter sina händer över Guds folk (Syr 50:20-21; 3 Mos 9:22), den hjord som
han snart ska ösa ut sin Ande över. Jesus ”fördes upp”, heter det i v. 51. Det
låter liturgiskt – som en gåva som lyfts upp och frambärs på altaret (jfr t.ex. 3
Mos 23:11-12). I mässans första eukaristiska bön säger prästen: Vi bönfaller dig,
allsmäktige Gud: Låt detta offer genom din helige ängels händer bäras fram till
ditt altare i höjden… Att lärjungarna föll ner och hyllade Jesus (v. 52) betyder
tillbedjan av Jesus såsom Gud (jfr Joh 20:28; Matt 12:11; Luk 1:32-33). V. 52
och 53 avslutar Lukas evangelium med en bukett av Lukas favoritämnen:
Templet, Jerusalem, glädje, lovprisning och bön.
Jesus lovade lärjungarna att den helige Ande snart skulle komma över dem (v.
49). Vi ser nu lärjungarna i ständig bön och lovprisning (v. 53) i templet medan
de inväntar denna händelse (jfr Apg 1:14; 2:46; 5:42) som inträffade vid
pingstfesten. Så ska även vi under de kommande tio dagarna leva i bön att
Anden förnyar sina gåvor i oss så att vi kan fira pingst som en ny början i vår
vandring med Gud. Därför firar kyrkan pingstnovenan – nio dagars bön – med
början i morgon fredag.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden