ANDRA PÅSKSÖNDAGEN eller DEN GUDOMLIGA BARMHÄRTIGHETENS
SÖNDAG
I den tidiga kyrkan döptes man gärna på påskdagen. Man fick en vit dopdräkt (som
ministranternas vita alba idag). Man bar den under en vecka med dagliga besök i kyrkan.
Söndagen efter påsk var sista dagen. Så fick denna dag namnet Dominica in albis (Vita
söndagen). Den helige påven Johannes Paulus II gav år 2000 dagen ännu ett namn. Som
ung man bad han varje dag vid den heliga nunnan Faustynas grav och fick där styrka i
svåra stunder. Hon hade haft visioner i vilka Jesus åter och åter talade om Guds oändliga
barmhärtighet. Jesus önskade, sa hon, att denna söndag skulle bli ett firande av denna
barmhärtighet. Dess nya namn upphäver inte det gamla. Påsken och dopet är Guds
barmhärtighets triumf.
Första läsningen: Apg 2:42-47 (De troende deltog troget i bönerna)
Urkyrkans egendomsgemenskap var en direkt förlängning av vardagen med Jesus (Matt
19:21; Luk 12:23-24). Denna ”frivilliga socialism” tillhörde redan det förflutna när Lukas
skrev om den. Som ekonomisk modell för en explosivt växande kyrka fungerade den inte,
men den är bevarad än i dag i klosterlivet där allt ägs gemensamt. Idén låg också bakom
Paulus pengainsamlingar till de fattiga i Jerusalems kyrka, liksom bakom Caritas i vår tid.
Den kristna gemenskapens sammanhållning kring apostlarnas katekes, deras solidariska
kärlek och alla de mirakel som skedde där väckte vördnad och sympati i folket. De ”bröt
brödet” i hemmen, d.v.s. firade mässa. Det nya förbundets matoffer (jfr Mal 1:11; 1 Kor
10:16) frambars nog inte i varje liten familj för sig utan bara i de rymligaste hemmen (jfr
Apg 12:12; 1 Kor 16:19; Filem 2). Eukaristin leddes såklart inte av vem som helst utan av
dem som apostlarna utsåg (”äldste”, presbyterer, präster – se Apg 14:23; 15:22-23; Tit 1:5
m.m.). De bad i templet i Jerusalem (en bra plats att nå ut på) men var medvetna om att vi
kristna har ett eget offeraltare, åtskilt från den gamla helgedomen (Heb 13:10): Jesus.
Andra läsningen: 1 Pet 1:3-9 (Han har fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu
Kristi uppståndelse)
Dessa ord låter som en inledande hymn vid vuxendop och kan mycket väl ha varit det i
urkyrkan. Kontrasten mellan dopvattnet som vi ”föds” i (likt fostervatten) och elden
(prövningar och lidanden) som ska rena oss från ofullkomligheter är dramatisk. Guds
omsorg och beskydd betonas. Vi ska jubla. Det grekiska ordet ”själ” (psyché) omfattar
här hela personen. Frälsningen gäller inte bara ”mentalt” (så som gnostikerna ansåg).
Därför döps vi fysiskt.
Petrus har sett den uppståndne själv. Han jublar för att vi, hans läsare som inte har sett
Jesus, ändå kan tro. En outsäglig, himmelsk glädje väntar oss (v. 8).
Evangelium: Joh 20:19-31 (En vecka senare kom Jesus och stod mitt ibland dem)
Varje gång den uppståndne Jesus visar sig för lärjungarna förknippas det med en uppgift.
I denna scen ges försoningens ämbete åt kyrkan (jfr 2 Kor 5:18; Luk 24:47), det viktiga
uppdraget att förlåta synder i Jesu namn (Katolska kyrkans katekes, nr 976-983).
Fullmakten är dubbel: att förlåta och vägra förlåtelse (jfr Matt 16:19; 18:18). Den
förutsätter gåvan att kunna urskilja och bedöma vad som är moget att bli förlåtet och vad
som ännu kräver omvändelse och ånger. Denna domarfunktion kan inte vem som helst
utöva. Den kräver personlig lämplighet och utbildning. Katolska kyrkan fasthåller att
uppgiften gavs åt apostlarna (”de tolv” i v. 24 – strängt taget var de då bara elva eftersom
Judas var död och ännu inte ersatt av Mattias, se Apg 1:24-26). Apostlarna gav senare
fullmakten vidare med ämbetsvigningen (handpåläggningen, 1 Tim 4:14; 5:17-22; 2 Tim
1:6). De ”äldste” (på grekiska ”presbyteroi”, därav vårt ”präst”) kunde förmedla
förlåtelsen (Jak 5:14-15). Varje katolsk präst har fått denna fullmakt – för vår skull som
tror.
Det dramatiska mötet mellan en tvivlande apostel och den uppståndne Herren är som ett
slutgiltigt ”bevis” för vad evangelisten Johannes har velat visa från första sidan: att Guds
Ord blev kött (Bibel 2000 översätter det grekiska ordet sarx i Joh 1:14 till ”människa”, en
fysiskt konkret människa). Johannes skriver för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds
son (v. 31). Kom ihåg att hans evangelium är en stridsskrift mot den gnostisk-grekiska
mentaliteten som ville göra kristendomen till en kroppsfientlig, ”andlig” frälsningsväg för
enskilda filosofiskt lagda. Irrlärarna avvisade att Jesu korsfästa kropp skulle ha uppstått
(jfr Apg 17:32). Hela tre gånger nämns därför i dagens läsning den uppståndnes
genomborrade händer och sida där märkena efter spikar ännu syntes (v. 20, 25 och 27; jfr
Luk 24:40). Den sanna kristna kyrkan faller på knä inför dessa heliga sår och bekänner
med aposteln Tomas: denna konkreta människa är Gud (v. 28). Vi tillber ingen ”tänkt”
Jesus.
Tomas som inte ville tro förrän han fick SE är en kontrast till författaren själv, den som
Jesus älskade (Joh 20:2-8). Den unge Johannes såg en tom grav men trodde genast att
Jesus hade uppstått. Jesus ger i scenen med Tomas en elegant hälsning till alla oss
framtida kristna läsare som liksom Johannes TROR först och sedan ska få SE: Saliga de
som inte har sett men ändå tror (v. 29). Petrus som var med Johannes den där allra första
gången vid graven säger samma varma ord till sina läsare (1 Pet 1:8). Johannes största
glädje är att ge oss del av det tillträde till Fadern som Jesus har gett åt honom. Den får
honom att jubla medan han skriver (1 Joh 1:3-4). Samtidigt är han smärtsamt medveten
om alla dem som själva såg den historiske Jesus men INTE trodde (Joh 6:36; 7:5). Att
känna Jesus och se hans underverk räckte inte, som turerna kring den blindfödde i Joh
kap. 9 tydligt visar – i övrigt en variant på samma symboltema som här med Tomas:
likheten mellan att SE och att komma till TRO.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden