TJUGOFJÄRDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG C
Första läsningen: 2 Mos 32:7-11, 13-14 (Herren avstod från det onda som han
hade hotat att göra mot sitt folk)
Lagen på Sinai som Israels barn fick (2 Mos kap. 20) har inte gjort dem
rättfärdiga (Rom 3:20). De är notoriskt otrogna. Bara Guds nåd (v. 14) kan
rädda dem – och oss.
Andra läsningen: 1 Tim 1:12-17 (Kristus Jesus har kommit till världen för att
rädda syndare)
Paulus vill säga att efter det som har hänt med honom – han minns sin tid som
stor syndare och Guds överflödande förlåtelse – behöver ingen längre tvivla på
att Gud är god. Ett ord att lita på och helt ta till sig (v. 15): om du så glömmer
allt som står i Bibeln men bara kommer ihåg detta att Kristus räddar syndare,
så räcker det fint.
Evangelium: Luk 15:1-32 (Det blir stor glädje i himlen över en enda syndare
som omvänder sig)
(Alternativ, kortare läsning: Luk 15:1-10)
Alla syndare sökte sig till Jesus (v. 1). Det vill vi också gärna när vi tar till oss
Lukas 15:e kapitel! Det handlar om att vara förlorad (i synd) men efterlängtad
av Gud och att hittas av hans godhet och så bli orsak till hela himlens glädje.
Två tullindrivare, två ”förlorade söner”, känner vi namnen på: Levi och
Sackaios (Luk 5:27;19:1-10).
Ett barn kan förstå dessa tre liknelser – barnet inom oss! När de framfördes
första gången tror jag att det blev helt tyst. Man var berörd in i livsnerven – detta
hade man alltid längtat efter. Gud är kärlek och inbjuder alla till glädjefest (v.
32). Äkta omvändelse och bot är svaret på denna kärlek (läs om den förlorade
sonen i Katolska kyrkans katekes, nr 1439). Jesus bekräftar Guds löfte hos
profeten Hesekiel: Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de
bortsprungna (Hes 34:16). Gud söker mig om jag har gått vilse som ett
bortsprunget får (Ps 119:176). Jesus är den gode herden (Joh 10:1-18) som
lägger fåret, mig, på sina axlar. Så här sammanfattar den helige Ambrosius detta
kapitel: Kristus bär dig på sina axlar då han tar dina synder på sig. Kyrkan
söker efter dig. Fadern tar emot dig.
Fåret, myntet och den yngste sonen blir funna. Men den äldre sonen, de
förargade teologerna i v. 2, låter sig inte bli funna. Tycker de att den gode fadern
gör fel? Vi hör protesterna: ”Han ger bort arvet innan sin död, och Syraks bok
(33:20-22) varnar för sånt. Sonen borde ha ett kok stryk. Han har den
utstuderade fräckheten att återvända efter att han horat bort halva
familjeförmögenheten. Men när han är hungrig duger fadershuset! Fadern
springer emot honom som en liten hund – var är den mannens stolthet?”
Vi får inte veta hur det gick sen. En oförsonad, oavslutad tragik avslutar detta
kapitel. Vi hoppas att hemmasonen kom till insikt om sin högmodiga
självrättfärdighet, sin brist på ömsinthet mot sin stackars bror och sin oförmåga
att fatta djupet i faderns kärlek.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden