TJUGOTREDJE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG C
Första läsningen: Vish 9:13-18 (Vem kan tänka ut vad Herren vill?)
Denna läsning är en del av Salomos stora bön om visdom (Vish, kap. 9), en
sentida (ca 100 f.Kr.) utveckling av kungens bön så som den förelåg i två
liknande versioner, 1 Kung 3:6-9 och 2 Krön 1:8-10. Bönen kläds i en elegant
form, motsvarande den grekiska filosofins stil århundradena före Kristus.
Sokrates sade de kända orden att han visste att han inget visste. En liknande
ödmjukhet får vi här: vi vet nästan inget jämfört med vad som finns att veta och
vad man troligen kommer att veta längre fram i forskningens historia. Vishet är
alltid en gåva från Gud. I Israel betydde vishet (chokmá) ungefär skicklighet,
kunnighet, färdighet, självkontroll, vältalighet och god uppfostran, att ”veta att
skicka sig”. I Nya testamentet likställs Visheten med Kristus: han är Guds egen
vishet, lagens fullbordan, Ordet ”genom vilket allt blev till” (Joh 1:1 ff). En
kristen har del i den verkliga visheten, Guds hemlighet, Kristus. I honom finns
vishetens alla skatter gömda (Kol 2:3).
Andra läsningen: Filem v. 9b-10, 12-17 (Ta tillbaka honom, inte som slav utan
som en kär broder)
Paulus personliga vädjan till slavägaren Filemon, där han satsar allt för att rädda
slaven Onesimos, ”hans barn” som han fött i sin fångenskap, är djupt rörande.
Det togs med i Bibeln, därför att det är ett autentiskt Paulusbrev, fastän det är ett
rent privatbrev utan medvetet teologiskt ärende. Läs detta korta brev i sin helhet!
Slaveriet var i antiken en självklarhet. Vi tänker på bomullsplockare med
fotboja. Men i antiken kunde slavarna vara allt ifrån ”besjälade redskap” som
utnyttjades värre än djur av ägaren till förnäma rådgivare och privatsekreterare
med inflytande över politik och kultur; de var ”bara” inte sina egna. De måste
friges eller friköpas av någon. Kristus har friköpt oss under slaveriet under synd
och död. Han gjorde sig till vår slav och är därför vår nye Herre (Matt 20:28, Fil
2:7, 1 Kor 6:19 f). Inkarnationens paradox!
Evangelium: Luk 14:25-33 (Ingen av er kan vara min lärjunge om han inte
avstår från allt han äger)
Jesus är på väg till Jerusalem till den avgörande konfrontationen med sina
motståndare. Stora skaror (v. 25) följer honom, men fattar de hur svår kampen
blir? Här ska man kämpa mot sig själv också. Är de redo att sätta Jesu sak högre
än familjen, äktenskapet, ja högre än sina egna liv, riskera att sluta som Jesus:
att dela hans smälek, utanför lägret (Heb 13:13)?
Bättre att återvända hem nu än att börja på något de inte klarar av. Enligt
krigslagarna i 5 Mos kap. 20 skulle de soldater som nyss hade gift sig, anlagt en
trädgård eller var stridsodugliga slippa gå i krig. Segern beror hursomhelst alltid
på Gud. Så kunde Gud säga till Gideon inför ett slag: Du har för mycket folk
med dig! (Dom 7:2). Tänkte Jesus här på detta? Hur som helst klarade ingen av
lärjungarna av att leva upp till Jesus. Alla flydde redan i Getsemane (Mark
14:50).
Kravet om att ”hata” sig själv och sin familj (v. 26) återges hos Matteus mer
försiktigt, som en varning mot att älska familjen mer än Jesus (Matt 10:37).
Lukas vill framhäva hur radikal Jesus var. Ordet ”hata” betyder här att ta
avstånd, distansera sig. Kanske ställer din familj sig i vägen för att du
konverterar? Eller hotar de dig med utstötning om du går i kloster och avstår
från allt du äger (jfr v. 33). Den heliga Teresia Benedicta (filosofen Edith Stein)
fick se sin judiska mor gråta mer bittert än någonsin tidigare då Edith meddelade
att hon blivit kristen. Sedan blev Edith nunna. 1942 fördes hon av Gestapo till
gaskammaren i Auschwitz.
Vi är inte alla kallade till martyriet. Men vi ska prioritera Jesus i allt och framför
allt. Om det skulle kosta oss allt vi äger – hellre det än förneka honom.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden