ANDRA SÖNDAGEN EFTER PINGST: KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID
Gud älskar oss och vill vara med oss. Inkarnationen var inte bara en symbol utan verklig
fysisk närvaro. Vi som föddes så många sekler senare, vi är inte uteslutna från att möta
Jesus. Genom kommunionen har vi konkret gemenskap med honom. Mitt kött är verklig
föda, och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i
mig och jag i honom, säger Herren (Joh 6:55-56). Under hela kristenhetens historia har
det dykt upp villoläror som ville reducera sakramentet till symbol för Jesu kropp och
blod. Vore de konsekventa skulle de säga att även inkarnationen var en symbol – att Gud
bara kom till oss liksom på låtsas.
Katolska kyrkan har från början tagit strid för sanningen: det var verkligen Gud själv,
inte någon ”representant”, som av kärlek blev en av oss, och Gud blev verkligen kött, inte
bara på ett symboliskt sätt, och han stannar kvar hos sin kyrka i sakramenten. Maria var
gravid och bar Guds Ord på riktigt. Blodet som rann från Frälsarens kropp på korset var
inget teaterblod! Uppståndelsen var en omtumlande historisk händelse. Eukaristins
sakrament i mässan är inte bröd och vin – fast det utåt verkar så – utan Jesu sanna
kropp och blod. Varför? För att han sagt det.
Vid början av 1200-talet blev det angeläget att göra en ny markering mot symboliska
tolkningar. Därför uppkom dagens högtid. Man ville öka de kristnas vördnad för det
Allraheligaste sakramentet och synliggöra det (man hade redan börjat med bruket att
prästen lyfte upp hostian så att alla kunde se den, och med monstranser för tillbedjan).
Det mottagande som Messias fick vid palmsöndagen kompletterades liturgiskt med en
procession för hans nutida närvaro. Sakramentet bars omkring under en baldakin.
Processionen knöts gärna till välsignelser av åkrarna. I dag förknippar vi den snarare med
tanken på kyrkan som Guds folk på vandring.
Men hade inte Eukaristin redan en högtid – skärtorsdagen? Jo, men den dagen står i
lidandets skugga. Det fattades en högtid för den jublande tacksamheten. Två kvinnor
spelade en roll vid införandet av denna fest, de heliga Juliana och Eva från Liège. Juliana
såg i en vision en fullmåne (symbol för kyrkan med kyrkoårets liturgiska kretslopp). Hon
blev varse en mörk fläck, alltså en fest som fattades, och förstod att eukaristin borde ha en
helt egen fest. Eva, en reklus, alltså en kontemplativ nunna som aldrig lämnade sin cell,
verkade för att festen skulle spridas till hela kyrkan. De två kvinnorna fick som de ville.
Ett folkligt firande växte fram, där samhällets olika yrkesgrupper gick i procession med
Sakramentet. Längs smyckade vägar bars fanor eller bilder av hela frälsningshistorian,
från skapelsen till Kristi återkomst. I vår tid strör festklädda barn blommor på vägen. Där
bärs Frälsaren fram, synlig på våra gator, mitt bland det folk som äger hans närvaro. Det
var under just en sådan procession som vår svenska Maria Elisabeth Hesselblad omvände
sig till katolska tron – hon som nu på söndag ska helgonförklaras av påven i Rom.
Första läsningen: 1 Mos 14:18-20 (Han kom ut med bröd och vin)
Denna text om prästkungen Melkisedek från Salem – d.v.s. Jerusalem – måste ha gjort
stort intryck på Jesus. I nattvardssalen på skärtorsdagens kväll i Jerusalem tar han den
som modell för sin nya tempelkult. Där bär han själv fram bröd och vin så som
prästkungen gjorde i forntiden. Inte utan skäl: Melkisedek var för många judar bilden av
en översteprästerlig Messias som skulle komma från himlen (temat Jesus som evig
överstepräst behandlas utförligt i Hebreerbrevet). Än i dag vilar skuggan av den urgamla
gesten över vår mässa när prästen – in persona Christi, ”präst för evigt i Melkisedeks
efterföljd” (Ps 110:4) – frambär gåvan som blir Herren själv.
Andra läsningen: 1 Kor 11:23-26 (Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren
förkunnar ni Herrens död)
Instiftelseorden i mässan var inget Paulus kunde råda över. De var formulerade av Kristus
själv, och Paulus hade dem från den apostoliska traditionen (”från Herren” = genom
kyrkan, jfr 1 Kor 11:2). Formuleringen ligger nära evangeliernas (Matt 26:26f; Mark
14:22f; Luk 22:19f) och allra närmast versionen hos Lukas, Paulus nära medarbetare.
Apostlarna var vana att höra bräkande offerlamm i templet och se slaktdjurens av blod
nedsölade kroppar. De visste att Israels förbund med Gud slöts i offerdjurens blod (2 Mos
24:8). Att Herren presenterar sin kropp som ett sådant offer, och som grund för det nya
förbundet som Gud utlovade hos profeterna (Jer 31:31f) kan bara ha chockat dem. Den
dödade Messias blir föda – från Guds sida en inbjudan till ny vänskap. De måste ha tagit
emot med tårar, tysta. Gör du det också!
Evangelium: Luk 9:11b-17 (Alla åt och blev mätta)
Även om den här handlingen inte skulle ha varit ett under så vore den en bild av
eukaristin. Det är kväll, alla är trötta, inte minst Mästaren själv, och det är dags att skicka
iväg skarorna. Men Jesus vill inte bli av med dem. Han älskar dem och uppmanar dem att
stanna på mat. Det är en av dessa stunder där lärjungarna skakar på huvudet och tycker att
Jesus yrar. Men det fattiga folket förstår. De är vana att känna hunger och lida brist på allt
(jfr Luk 6:20-21). Tusentals allvarliga och hungriga gestalter sitter kring Jesus. Allas ögon
är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt
levandes hunger (Ps 145:15-16). De ser profeten lyfta upp korgen med den hopplöst lilla
måltiden – fem bröd och två fiskar – och de deltar i hans bordsbön. Desperation och
förtröstan möts här. För en utomstående måste scenen ha verkat underlig. Så även när
man ser oss efter jobbet gå till kvällsmässan för att mättas av en liten skål med hostior.
Troende hjärtan vet varför de flockas kring Jesus. Där finns mättnad av ett annat slag –
mitt i alla brister.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden