HELIGA TREFALDIGHETS DAG, högtid ÅRGÅNG C
Om du har deltagit i kyrkans liturgi under vinter och vår, så har du fått del av hela det
kristna budskapet. Advent och jul: Gud sänder sin Son till världen, d.v.s. till dig. Påsk och
pingst: Sonen dör och uppstår för dig och den helige Ande utgjuts – för dig.
Vad finns det att tillägga? Verkligen inget. Och ändå firar vi i dag ännu en högtid som
liksom är summan av allt detta. En högtid som visar vad hela Guds uppenbarelse säger
om Honom själv: Gud är tre-enig. Gud är Fader, Son och Helig Ande. Detta är vår tro.
Vi menar inte tre olika väsen med olika viljor och ”personligheter”. Gud är en och inget
annat. De tre ”personerna” i Gud kan inte heller kallas för en grupp. Därför säger vi inte
heller att Gud skulle kunna delas upp i tre delar – då skulle ju varje del vara mindre än
Gud och inte helt Gud. Gud är ett Vad och tre Vem i en oupplöslig enhet. Ordet
”personer” ger en bild av Guds verklighet sådan den har uppenbarats för oss. Men ordet
kan inte rymma Guds väsen.
Att inte kunna beskriva Gud är en verklig glädje, för det understryker Guds storhet och
upphöjdhet över allt vi kan tänka (jfr Jes 55:8-9). Gud är ett absolut mysterium, en
hemlighet. Men inte en hemlighet som ska gömmas bara för att vi inte kan beskriva den,
nej det är en hemlighet som ska ”ropas ut från taken” som Jesus säger (Matt 10:27).
Genom Jesus får vi del av Guds eget liv: Faderns Ord och Faderns Ande blir vår
egendom. Så uppfylls den djupaste meningen med löftena från Gamla testamentet där
Gud säger: Jag skall vara er Gud och ni skall vara mitt folk (jfr Jer 7:3). Uppenbarelsen
av Guds väsen sker för vår skull. Vi ska dras in i den kärlek med vilken Fadern har älskat
Sonen ”redan före världens skapelse” (Joh 17:24). Paulus skriver (Rom 8:15): Ni har inte
fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande
som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”
I grunden är tron på Fadern, Sonen och den helige Ande oerhörd enkel. Ett barn kan
förstå den. Och du själv bekänner den i sin helhet på tre sekunder varje gång du gör
korstecknet och uttalar Guds namn. Visst är vi blinda och har bara tron, men det räcker.
En gång tar vår vandring slut och då ska tron övergå i skådande. Då blir det korstecken
som du gör nu till en nyckel som öppnar dörrarna till paradiset. Då möter du det som inget
öga har sett och inget öra hört, det nämligen, som Gud har berett för dem, som älskar
honom (1 Kor 2:9). Läs gärna i dag Katolska kyrkans katekes, nr 232-267; 684-685; 689;
732; 813; 1066; 1077-1109.
Evigt och utan början är detta
att Sonen framstod ur Fadern;
och evigt och utan början är detta
att den helige Anden utgick av Fadern och Sonen.
Allt vad Fadern är eller har,
det har han inte från någon annan
utan från sig själv,
och han är ursprung utan ursprung.
Allt vad Sonen är eller har,
det har han från Fadern,
och han är ursprung av ett ursprung.
Allt vad den helige Ande är eller har,
det har han på samma sätt från Fadern och från Sonen.
Men Fadern och Sonen är inte två ursprung till den helige Ande
utan ett enda ursprung,
liksom Fadern och Sonen och den helige Ande
inte är tre ursprung till skapelsen
utan ett enda ursprung.
Kyrkomötet i Florens 1412.
Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans
beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans
rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och
genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom
11:33–36)
Första läsningen: Ords 8:22-31 (Innan jorden fanns, blev Visheten född)
V. 22 ledde till krigsliknande tillstånd inom kyrkan på 300-talet när ärkekättaren Areios
började säga att Sonen, Guds Ord, enligt denna vers måste vara en skapad varelse och att
det har funnits en tid då Ordet inte fanns. Därmed undergrävdes hela kristendomens
poäng med inkarnationen: att Gud själv, den evige, verkligen blivit en av oss som Nya
testamentet lär (t.ex. Joh 1:1-18). Men kyrkofäderna i tidigare tider – såsom Justinus
martyren, Origines och Tertullianus – hade inte tolkat texten så. De såg v. 22 som en bild
av Guds Son som utgick (”avlades”) av Fadern före all tid. En påve i Rom, den helige
Dionysius, varnade ca år 262 mot feltolkning av v. 22. Att ”skapa” betyder inte alltid att
”göra” påpekade han. Många skriftställen visar att Sonen är född (d.v.s. ”avlad”, = av
samma natur som Fadern, alltså evig, Ps 2:7) – inte ”gjord”. Jesus sade att han och Fadern
är ”ett” (Joh 10:30; jfr Joh 14:10). Ordet är Gud (Joh 1:1) – därför evigt. I vår tid har
Jehovas vittnen skapat en ny version av Areios villolära.
Andra läsningen: Rom 5:1-5 (Vi är förenade med Gud genom Kristus i kärleken som
ingjutits i våra hjärtan genom Anden)
Paulus ord i v. 5 strålar av tillit och tacksamhet mot Gud. Man blir aldrig trött på att
stanna vid dem och meditera över dem. Observera att versen står i ett sammanhang som
handlar om att lida för tron. Att hoppet inte sviker (v. 5) får oss att tänka på v. 6 i den
psalm som Jesus bad på korset (Ps 22; jfr Ps 25:20). Just i våra mest desperata ögonblick
ger Anden det uthålliga, fasta hoppet som är frid, ja, stolthet.
Evangelium: Joh 16:12-15 (Allt vad Fadern har är mitt. Av mig skall Anden ta emot det
han låter er veta)
Anden avslöjas här som person. Fadern och Sonen är inte Anden. Den tredje personen i
Treenigheten är ”diskret” och talar aldrig om sig själv. Han gör alltid Jesus, Guds Ord,
närvarande. Anden själv är ogripbar som vinden – vi märker enbart dess frukter i oss (Gal
5:22-23). Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den
(Joh 14:17). Anden skapade en beredskap att ta emot Frälsaren genom profeterna. Anden
väcker vårt inre öra och får oss att lyssna och förstå fördolda sanningar. Alla troende har
del av förståelsen och förmedlingen av den uppenbarade sanningen (Katolska kyrkans
katekes, nr 91). Vi behöver inga lärare (1 Joh 2:27; jfr Matt 23:10). Anden lät Jesus bli till
i Marias sköte liksom han sänker sig över bröd och vin på våra altaren för att helga dessa
gåvor, så att de för oss blir vår Herres Jesu Kristi kropp och blod – som prästen ber i
mässan. Anden stärkte Jesus (Mark 1:10-11), förhärligar honom (Joh 7:39) och denna
härlighet vill Jesus genom Anden dela med sin kyrka (v.14; jfr Joh 17:22). Anden drar oss
in i Guds inre liv!
