FEMTE PÅSKSÖNDAGEN ÅRGÅNG C
Första läsningen: Apg 14:21b-27 (De berättade om hur mycket Gud hade gjort
genom dem)
Vi skriver nu år 49. Paulus första missionsresa, med Barnabas, var tuff, kantad
av mordförsök (Apg 13-14). Hemresan som vi hör om här går otroligt nog
tillbaka genom samma städer som de två flytt ifrån (Apg 14:21) – förutom
Cypern, där den lilla gruppen haft en kris på utresan (Apg 13:13; 15:37-40). På
varje plats ”utsåg” Paulus ”äldste” (på grekiska presbyteroi, dvs. präster, v. 23).
Förebilden fanns i 4 Mos 11:16-30; jfr 2 Mos 18:13-26; 5 Mos 1:9-15). Menas
prästvigningar med handpåläggning som i katolska kyrkan i dag? Det
grekiska ordet som här översätts med ”utsåg” kan innebära det. Prästämbetet
med reglerade vigningar och fullmakter skymtar i 1 Tim 4:14; Tit 1:5; Apg 15:2
och i kyrkliga texter något senare (Clemens brev till korinthierna 42 och 44;
Didaché 15; Ignatios hela brev till filadelfierna, och brevet till smyrnierna 8:1;
alla texterna kan läsas i De apostoliska fäderna, Artos förlag).
Presbytervigningarna kan ha inspirerats av Jesu eget sätt att utse medarbetare,
även i form och förberedelse (bön och fasta, v. 23, jfr Luk 6:12-13).
Andra läsningen: Upp 21:1-5a (Gud skall torka alla tårar från deras ögon)
Dessa tröstande ord behöver man när man är så förtvivlad, förtalad, hatad och
föraktad på grund av Israels hopp (jfr Apg 28:20) som Johannes första läsare
var. Allt såg ut att vara förgäves inför romarrikets maktapparat, arresteringarna,
tortyrförhören och avrättningarna som de första kristna fick utstå. Gud lovar:
hela detta ruttna sammanhang ska förintas. Guds dröm om ett heligt folk och ett
evigt tabernakel (tält, v. 3; jfr 2 Mos kap 40; Hes 37:26-27; Upp 21:3) blir
verklighet. Håll ut!
Evangelium: Joh 13:31-33a, 34-35 (Ett nytt bud ger jag er: Att ni skall älska
varandra)
Jesu intima avskedstal i nattvardssalen (Joh kap 14-17) väckte ett virrvarr av
känslor och frågor. Den på en gång trösterika och oroväckande stämningen
återges dramatiskt av Johannes. Jesu formuleringar är nog bevarade tämligen
ordagrant. Judas har lämnat lokalen, förräderiet är i full gång och den dödliga
utgången är säker. Nu, säger Jesus då, har Människosonen förhärligats (v. 31).
Hur sa? Är detta den Människosons triumf som profeten Daniel förutsåg (Dan
7:13-14)? JA, Jesus är segerviss: Korset ÄR triumf (jfr Joh 3:14-15; 7:39; 8:28;
12:32). Korset är början på ett drama vars sista akt (upptagningen till himmelen
och sittandet vid Faderns sida) överglänser den första sträckans blodiga korsväg.
Jesu avskedsgåva till de darrande vännerna är kärleksbudet. Det finns redan i 3
Mos 19:18 men kallas här nytt, eftersom de ska älska så som jag har älskat er
(v. 34). I hög ålder kallade Johannes budet gammalt (1 Joh 2:7-8). Han vägrade
predika över något annat tema: ”När den salige Johannes evangelisten bodde i
Efesos och var så gammal att han bars i gullstol till kyrkan och inte mer kunde
tala sammanhängande, sade han i varje gudstjänst: ’Mina barn, älska varandra’.
Till slut tröttnade lärjungarna och bröderna på att han alltid sade samma sak. De
sade: ’Mästare, varför upprepar du alltid det där?’ Svaret var verkligen värdigt
Johannes: ’Därför att det är ett bud från Herren, och gör man bara det, så är det
nog’” (Hieronymus, kommentar till Galaterbrevet, PL 26, 462).
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden