FJÄRDE PÅSKSÖNDAGEN ÅRGÅNG C
Första läsningen: Apg 13:14, 43-52 (Då vänder vi oss till hedningarna)
Antiochia i Pisidien (Obs. inte detsamma som storstaden Antiochia i Syrien, se
kartan) var en grekisk-romersk stad med en judisk minoritet. Här hittades 1912
en intressant inskription som visar att Quirinius (han som nämns som
”ståthållare” vid Jesu födelse i Luk 2:2) varit duumvir, dvs. borgmästare, här (en
ren hederstitel, den höge militären lät sig representeras av en prefekt). Paulus
och Barnabas predikar att Jesus är Messias, Guds Son, och både judar och
nyfikna hedningar samlas kring honom. Motståndarna smädar (v. 45, ett starkt
ord som står för blasfemi, hån mot Gud, dvs. Jesus). Apostlarna tröstas vid
tanken på Guds ord hos profeten Jesaja (v. 47; jfr Jes 49:6; 2:2-4; Mik 4:1-3; Jer
3:17). Den goda nyheten, evangeliet, går nu till hedningarna. Det är en
avgörande vändpunkt i den tidiga kyrkan och får följder (se Apg kap 15)!
Stolta, ja glada, skuddar de stadens damm av fötterna som tecken på bruten
gemenskap (jfr Matt 10:14).
Andra läsningen: Upp 7:9, 13-17 (Lammet skall vara deras herde och leda dem
fram till livets vattenkällor)
Hur många blir frälsta? Johannes ser en stor skara som ingen kunde räkna
(siffrorna i Upp 7:4 är klart symboliska). Kläderna är vita som dopdräkter eller
som prästers och ministranters albor i mässan (alba = ”vit klädnad” på latin).
Vitt står för renhet. Palmkvistarna är triumfatoriska segertecken. Vi är gäster vid
en evig judisk lövhyddefest (jfr Sak 14:16) eller katolsk palmsöndagsmässa (jfr
Mark 11:8). De frälsta kommer från det stora lidandet, dvs. de har utstått
misshandel, hån och kränkningar för Jesu skull – som Paulus och Petrus. Vi som
ännu lever och strider här på jorden får en försmak av deras tröst: Gud slår upp
ett tält över oss, kyrkan. Vårt hjärtas hunger och törst stillas i eukaristin. Guds
lamm sitter på tronen framför oss, altaret. Genom prästen vill han vara herde
och torka alla tårar från våra ögon.
Evangelium: Joh 10:27-30 (Jag ger mina får evigt liv)
I Mellanöstern vandrar än i dag herdar med sina får. På given röstsignal rör sig
djuren åt ett håll, en annan signal får dem att vända om. Men det måste vara rätt
herdes röst, annars händer inget. Att ha Jesus till herde är att vara förtrogen med
hans röst. Det blir vi genom bön, mässa och bibelläsning. En herde som älskar
sina får är redo att kämpa för dem, som herdepojken David, som slogs mot lejon
och björnar och ryckte bytet ur käftarna på dem (1 Sam 17:35). Så slåss Jesus
för oss mot djävlarna: ingen skall rycka dem ur min hand, säger Jesus
beslutsamt (v. 28). Han lovade Petrus att bygga sin kyrka på honom som på en
klippa och att bevara den (Matt 16:18). De skall aldrig någonsin gå under, lovar
han här igen (v. 28). Jesus är ett med Fadern (v. 30), genom Jesus blir vi det
också – och med varandra (jfr Joh 17:11, 22-23). Det vill säga: kyrka.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden