FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN ÅRGÅNG C
Alla läsningarna kan idag tas från årgång A i stället för följande.
Första läsningen: Jes 43:16-21 (Nu gör jag något nytt: Jag frambringar vatten i öknen, så
att mitt folk får dricka)
Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? säger Gud (v. 19). Vi älskar
vårtecken. Snön smälter i Norrlands fjälltrakter och fyller forsar och bäckar med vatten.
Björnarna går ur sina iden och söker föda. Snödroppar och vintergäck syns. In över Skåne
flyger ladusvalan, silvertärnan och andra flyttfåglar, som återvänder från Afrika och kan
leva här hos oss igen.
Judarna i den babyloniska fångenskapen på 500-talet f. Kr. längtade efter en politisk vår
som kunde ge dem frihet och låta dem gå hem. För dem har Jesajas ord varit som en
porlande källa i torr mark. Gud gjorde en gång en väg genom Röda havet åt Israels barn
(v. 16-17; 2 Mos kap. 14-15). Nu gör han en väg genom öknen (v. 19). Vår babyloniska
fångenskap är egoismen. Vi blir ofria av allt vi roffat åt oss. Det vi äger börjar äga oss.
Vår flyktväg, vår öken, är fastan, uppoffringarna. Vårt Jerusalem är himlen.
Andra läsningen: Fil 3:8-14 (För Kristi skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig)
Paulus skriver till sin favoritförsamling, den i staden Filippi. Kanske tänker han på hur
han en gång var skeppsbruten och drev omkring på öppet hav ett helt dygn (2 Kor 11:25).
Frälsaren räddar oss från att gå under i syndens hav, och vi ska ta emot hans hjälpande
hand. Kristus har fått mig i sitt grepp, säger han, och själv gör han allt för att gripa (v.
12). Vi får börja ett nytt liv med Jesus nu i dag. Paulus vill gå hela Jesu väg. Han är
beredd att t.o.m. korsfästas (v. 10). Detta skriver en gammal man i fängelse. Dop och
martyrium hör ihop. Båda räddar till himlen (Rom 6:3-4; 8:17).
Evangelium: Joh 8:1-11 (Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på
henne)
Äktenskapet är heligt. Att kränka det genom otrohet är en fruktansvärd synd. Dödsstraffet
i 3 Mos 20:10 och 5 Mos 22:22 gällde för både mannen och kvinnan. Eftersom hon
ertappats ”på bar gärning” (v. 4) är det märkligt att mannen inte är med (har han redan
stenats?). Det är inte vanligt att man begår äktenskapsbrott inför ett antal vittnen. Var hon
utsatt för en fälla? Egentligen bryr sig Jesu motståndare inte om kvinnans liv eller död.
Hon används som ett medel för att få Jesus på fall. Jesu kroppsspråk – att tyst gå ner på
marknivå – är en markering att han inte vill strida eller döma. Han ger dem tid att känna
efter – att inse sin omänskliga attityd. Männen går bort. Det är som en tyst bikt: De
medger sin synd (har de själva begått äktenskapsbrott?). Kvinnan står ensam kvar och
Jesus ser upp (han har alltså inte rest sig än). Vad hon gjorde var inte bra… men vi måste
alla vidare! Hon är räddad och kan börja ett nytt liv. Vad finns det för annan väg till
himlen än förlåtelsens väg?
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden