TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN ÅRGÅNG C
Idag kan alla läsningarna alternativt hämtas från årgång A.
Första läsningen: 2 Mos 3:1-8a, 13-15 (”Jag är” har sänt mig till er)
Under fastetiden ändrar vi våra vanor. Vi går andra vägar än vi brukar – precis
som Mose, ensam i öknen (v. 1). Din faders Gud kallar dig (v. 6). Vem var
Moses fader? Han var levit (2 Mos 2:1) – det var kanske allt Mose visste. Moses
styvfar var farao. Nu arbetar han hos sin svärfar. Mose var som ett bortsprunget
lamm, och kanske var det ett sådant han letade efter vid Sinaibergets fot (jfr Ps
119:176; Matt 18:12). Gud är en eld, men den förstör inget (v. 2). Den är full av
omsorg och lidelse – som den milda eld som lade sig över lärjungarna på
pingstdagen (Apg 2:1-13) – för alltid symboliserad i evighetslampan som
brinner framför våra tabernakel. Törnbusken påminner oss om den törnekrona
som skulle kröna Frälsarens huvud (Matt 27:29). Guds Son, Israels sanne kung,
talar här. Mose står på helig mark (v. 5). Platser där Guds nåd blir gripbar kan
kallas heliga. Vi katoliker vallfärdar till dem. Landet som flödar av mjölk och
honung (v. 8) måste förstås andligt. Ett sådant paradis finns inte i en värld där
marken är ”förbannad” på grund av Adams skuld (1 Mos 3:17-19) och där vi
ibland måste fasta. Det jordiska landet Israel var en förberedelse för
Messiasriket.
Andra läsningen: 1 Kor 10:1-6, 10-12 (Det som hände Mose och folket i öknen
skrevs ned för att vägleda oss)
En och samme Gud skapade Israel och kyrkan. Därför talar en röst i Gamla och
Nya testamentet. Vandringen genom Röda havet (2 Mos 13:21 f) hjälper oss
förstå det kristna dopet (jfr 1 Pet 3:21). Mannat från himlen (2 Mos kap 16
m.m.) är bakgrund till eukaristin (Joh 6:30-59; Upp 2:17), liksom vattenundren i
öknen (2 Mos 17:4-6; 4 Mos kap. 20:1-13). Gud är tryggheten i fastetidens öken
(v. 4). Hans namn Jahvé (se ovan) kan tolkas: Jag är den som alltid kommer
att vara hos dig.
Evangelium: Luk 13:1-9 (Om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet,
precis som de)
Tänk på en krusbärsbuske som ett år bara ger ett enda bär. Det kanske är en bild
på dig – som kristen? Fastetiden skakar om oss, förmanar oss, luckrar upp. Vi
behöver andlig näringstillförsel (v. 8) – om Gud så vill kan dessa ord bli det för
dig. När man begraver människor känns det särskilt tungt när det är yngre
personer. Varför rycktes de bort och inte jag? Kanske tar Gud de bästa först?
Jesus vill säga att det bara är Guds tålamod med oss som gör att vi fortfarande
lever. Israels historia är skriven för oss som en varning (så säger Paulus ovan i
andra läsningen). Nästan ingen av dem som befriades från slaveriet i Egypten
kom fram till det utlovade landet. Kommer vi till himlen? Vi får aldrig ge upp
hoppet, men vi måste ödmjuka oss för att komma in genom den trånga porten
som leder till livet (Luk 13:24).
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden