Söndagen efter Trettondedagen: HERRENS DOP ÅRGÅNG C
I och med denna söndag avslutas jultiden. I morgon måndag börjar tiden ”under året”,
första veckan.
Första läsningen: Jes 40:1-5, 9-11 (Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla
människor skall se det)
Jesus kom med tröst och ännu mer tröst. Adventstidens glada och tillitsfulla förväntan är
tillbaka en kort stund med dessa ord av Jesaja. Så välkomnar kyrkan Jesus vid Jordan. Vi
vet att han kommer med mildhet och godhet.
Andra läsningen: Tit 2:11-14; 3:4-7 (Han har räddat oss med det bad som återföder och
förnyar genom Den heliga anden)
Guds nåd räddar oss. Vi lär oss att säga nej till synden (v. 12). Det låter som avsägelserna
av synden och djävulen i dopritualet. Flera delar av denna läsning låter som citat ur
kyrkans liturgi. Det var de kanske redan på Paulus tid. Stilen är högtidlig, med tydliga
paralleller till acklamationer, hyllningsrop till romerska kejsare, som ansågs vara
gudomliga. Vår store Gud och frälsare (så kallades kejsarna) är Jesus. Han gör oss
rättfärdiga i dopet (”badet” i v. 5), och delar gärna sitt eviga liv med oss (v. 7).
Evangelium: Luk 3:15-16, 21-22 (När Jesus hade blivit döpt och stod och bad, öppnade
sig himlen)
I Lukas evangelium spelar bön en stor roll. Jesu offentliga verksamhet börjar och slutar
hos Lukas med bön (jfr Luk 23:46). Så kommer Anden över Jesus när han står och ber (v.
21; man bad mest stående, som i vår mässa). Johannes förväntar en kraftfull Messias som
kommer för att döpa med helig Ande och eld (v. 16). Denna eld verkar han se som Guds
straffdom (v. 17; jfr Jesus i Luk 12:49-50). Bilden av helvetets eld är (som så mycket hos
Döparen) från profeten Jesaja (Jes 66:24). Vatten släcker eld: Johannesdopet avsåg
kanske att symboliskt skydda mot den kommande vreden (jfr Matt 3:7). Johannes är
ödmjuk. Han kan inte ens se sig själv som Messias lägste slav (= den som knyter upp
sandalerna, v. 16). Kyrkans liturgiska tjänare bör ha samma sinnelag.
Lukas uppfattar duvan som en konkret gestalt. Varför en duva? Gud beskrivs som örn i 5
Mos 32:11 f, dvs. örnen som omsorgsfull förälder. Duvans omsorg är väl känd (som
hönans, jfr Luk 13:34). Den står för blidhet, trohet. Den återvänder gärna och kan därför
bära brev. Efter syndaflodens slut återkom den till Noa med en olivkvist i näbben och
blev så tecknet på att en ny värld hade fötts, att vredens tid var över (1 Mos 8:11). Jesus är
alltså en ny början för mänskligheten. Hans bön öppnar himlen (v. 21). I vårt dop blir vi
med honom Guds barn och tilltalas av Fadern med samma ord som han: Du är mitt
älskade barn, du är min utvalde (jfr v. 22
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden