TJUGOFÖRSTA SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: Jos 24:1-2a, 15-17, 18b (Vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud)
Antingen – eller: vi tillber den sanne Guden eller avgudarna. Valet är vårt eget och det är
fritt. Josua hade inte kunnat utse en lämpligare plats för sitt utmanande tal till folket.
Shekem (mitt i Palestina, nära det nuvarande Nablus) var kulthelgedom för landets
avgudar, lite som vårt Uppsala var för våra förfäder under hednisk vikingatid. Här i
Shekem byggde Abraham det första altaret åt den sanne och levande Guden, vid samma
träd där nu Josua står (1 Mos 12:6 f; Jos 24:25-26). Demonstrativt begravde hans
barnbarn Jakob här sin svärfars avgudar (1 Mos 35:4).
Vår Josua, Jesus, skulle utmana oss i dag! Kanske samla oss i dag i ett kassavalv och
säga: Ni kan inte tjäna både Gud och mammon (Matt 6:24).
Andra läsningen: Ef 5:21-32 (Detta rymmer en stor hemlighet)
Antingen – eller: Våra äktenskap fördärvas eller vi efterliknar Kristus och underordnar
oss varandra. Tyngdpunkten i läsningen ligger på mannens förpliktelse mot hustrun.
Paulus ställer högre krav på de äkta männen än vi ser i någon annan text från antiken!
Ytterst är det Kristi kärlek till kyrkan han vill illustrera.
Efesierbrevets grundtema är kyrkan. Till bilden av kyrkan som Kristi kropp, som vi redan
har mött i Korinthierbreven, kommer nu Kristus som kyrkans huvud. Man ska inte tolka
bilden ”auktoritärt” (det hebreiska ordet för ”huvud” har samma rot som ordet för
”begynnelse” – Kristus är alltså kyrkans början och källa). Talet om mannen som
”kvinnans huvud” (ursprung) i v. 23 (jfr 1 Kor 11:3) måste ses mot bakgrunden att Eva
gjordes av Adams revben i 1 Mos 2:21. Adam är alltså hennes ”begynnelse” (se också hur
Paulus ”backar” från bilden i 1 Kor 11:12). Liknelsen med Kristus, mannen och kvinnan i
v. 21-24 kan inte tolkas som en ”maktpyramid i tre steg”. Nej, man och kvinna står
tillsammans, sida vid sida inför Gud, både vid skapelsen (1 Mos 1:27) och frälsningen
(Gal 3:28). Mannen är på inget sätt sin hustrus ”frälsare”. Det är Kristus. Liknelsen är
bara en liknelse, och med begränsad giltighet.
I v. 24 säger Paulus uttryckligen att kvinnorna ska underordna sig sina män ”i allt”. Hur
ska det tolkas? Vi kan inte säga emot Paulus, men vi behöver inte göra det heller. Tre
verser innan detta säger Paulus själv: Underordna er varandra i vördnad för Kristus.
Denna vers kan ses som inledning och rubrik till det följande som handlar om den kristna
familjen. Den helige påven Johannes Paulus II har konsekvent tolkat versen så att den
handlar om man och kvinna i förhållande till varandra, och även Katolska kyrkans
katekes gör så (nr 1642). Det ger också bäst mening med tanke på resten av avsnittet i
Efesierbrevet: Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat
sig själv för den … På samma sätt är också mannen skyldig att älska sin hustru som sin
egen kropp … och hustrun skall visa respekt för sin man. Att Paulus kort nämner kvinnans
”lydnad” i sitt brev återspeglar bara dåtidens moral. Men detta med att männen ska älska
sina hustrur var som sagt helt unikt i den antika världen. Det offrar Paulus många fler ord
på – vi märker att han brinner för frågan. Kvinnan ska ju älskas, och den som älskar
någon ärar den och förtrycker den aldrig!
Evangelium: Joh 6:60-69 (Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord)
Antingen – eller: Vi tror på Jesu realpresens (verkliga närvaro) i eukaristin eller vi
missar meningen med inkarnationen, Guds människoblivande. Johannes minns här allt för
väl hur Jesus övergavs på grund av talet om eukaristin. Han återupplevde samma sak i
hög ålder, när många av hans egna lärjungar övergav kyrkan (se Första Johannesbrevet,
speciellt 2:19). Men för både Jesus och Johannes var det inte viktigt hur många som
följde efter, utan hur trogna de var. Därför vill Jesus här veta var de tolv står (v. 67),
liksom vid Caesarea Filippi (Matt 16:13-20). Då som nu träder Petrus fram som självklar
talesman för kollegiet: Till vem skulle vi gå? (v.68) – dessa ord kommer ur Petrus hjärtas
djup. Han ville följa Jesus om han så måste dö med honom (Mark 14:31). Det fick han
också göra (Joh 21:18-19). Jesus är Guds helige (v. 69): Petrus anar mysteriet: Jesus är av
samma väsen som Fadern (jfr Joh 10:36).
Förra söndagen läste vi att Jesus vill ge oss sitt kött att äta så att vi ska få evigt liv (Joh
6:51-58). När han nu säger att köttet är till ingen hjälp (v. 63) så används ordet ”kött” i en
annan betydelse. Varje gång som ”kött” i Johannesskrifterna ställs i motsats till ”ande”
menas den del av världen som revolterar mot Gud. Vår kroppslighet är i sig något bra.
Kroppen kan ju uppfyllas av Guds ande och förmedla hans kärlek. Av kärlek till oss,
såsom vi är, blev Guds Ord självt mänskligt kött (= det grekiska ordet sarx i Joh 1:14) och
led en kroppslig död och blir än i dag kött för oss i mässan.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden