NITTONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: 1 Kung 19:4-8 (Maten gav honom kraft att gå ända till Guds berg)
Gud överraskar den förföljde, besvikne profeten Elia med en oväntad måltid som ger
honom mirakulös kraft att orka gå 40 dagar nonstop till berget Sinai (= Horeb). Jesus är
Guds nya överraskning som själv vill vara vår föda. Men han möts av otro.
Andra läsningen: Ef 4:30 – 5:2 (Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss)
Man borde stoppa alla som är på väg ut ifrån kyrkan och precis har tagit emot Jesus som
offergåva (v. 2) i eukaristin och be dem läsa orden i denna läsning. Från detta ögonblick
kan du inte vara samma människa som innan! Nu gäller imitatio Dei, att vilja likna Gud
(jfr Matt 5:43-48), annars har du missat Guds besök (Luk 19:44).
Evangelium: Joh 6:41-51 (Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen)
De som här kallas för ”judar” misstar sig redan i första frågan, för Jesus är egentligen inte
”Josefs son” utan redan vid sin konception från himlen (v.41; jfr Matt 1:18; Luk 1:34-35).
I Mark 6:3 talar motståndarna i Jesu hemstad Nasaret mer försiktigt om honom som
”Marias son” (de visste tydligen att ”det där med Josef är osäkert”). Judarna förargade
sig (v. 41) – det behöver man inte vara jude för, ty skepsisen mot Jesu ord om eukaristin
möter vi lika ofta hos många andra. Och Jesus och författaren Johannes var judar själva.
De ”judar” som här spelar rollen som världslighetens röster står för alla som saknar äkta
andlig hunger i hjärtat efter Gud och därför inte berörs av Jesu ord. De har redan allt,
tycker de. De är ”mätta”.
V. 44: Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom. Det som
beskrivs här är Guds nåd: vi ska inte ge oss in i spekulationer om vilka som blir frälsta
och vilka inte (eller den s.k. läran om ”förutbestämmelse”, predestination, som kyrkan
avvisar, jfr Katolska kyrkans katekes, nr 1037; 1058; 2 Pet 3:9).
V. 45: Alla skall bli Guds lärjungar: Jesus tänker väl här på en blandning av profetcitat
(t.ex. Jes 54:13; Jer 31:33). Här menas inte att ”alla blir frälsta” utan att de som lyssnar
till Jesus därmed också är lärjungar till Gud (jfr Joh 12:44). Tron blir till som en
”attraktion” som utgår från Gud – han tvingar sig inte på någon – och den som tror har
evigt liv (v.47). Jesus betonar tron som gåva, känner vi att vi inte har denna gåva kan vi
be Gud om den. Guds erbjudande i Jesus bevisas inte på annat sätt än genom att Jesus
presenterar det. Så blir allt till en fråga om hur vi förhåller oss till honom som person. Är
han den han säger att han är, ja, då är det bara att lämna allt och följa honom. Ett ”yttre
bevis” i form av mirakel skulle inte hjälpa någon här. Den som inte vill tro kan
bortförklara allt. Trons innersta själsmotiv är alltid dolt och obegripligt, en helig
hungerimpuls som Gud planterar i oss för att Jesus ska möta och mätta den.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden