FEMTONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: Am 7:12-15 (Träd fram som profet inför mitt folk Israel)
Guds sanna tjänare bryr sig inte om lön, bara om sitt uppdrag. Amos höll djur och
arbetade med fruktodling (v. 14). Han var inte ”professionell” profet, inte kungligt
avlönad (som prästen Amasja här), men har av Gud fått befallning att bege sig upp i
Nordriket Israel och profetera mot dess överklass och kungahus. Han träder fram här mitt
i kungens helgedom i Betel. Man vill jaga bort honom, men Amos står fast.
Andra läsningen: Ef 1:3-14 (Gud har före världens skapelse utvalt oss i Kristus)
Alternativ, kortare läsning: Ef 1:3-10
När Paulus talar om att vi som tror är ”förutbestämda” (v. 5 och 11) ska det inte
övertolkas som ett ”öde” där det på förhand ligger fast om vi ska till himlen eller helvetet
(jfr kalvinismens s.k. ”predestinationslära”, se Katolska kyrkans katekes, nr 1037; 1058;
jfr 2 Pet 3:9). Paulus menar: Guds försyn har lett oss till Kristus. Vi ser att allt i denna
läsning handlar om gåvor vi redan fått, inte om livet efter döden.
Evangelium: Mark 6:7-13 (De tolv sänds ut)
Jesus överför här i v. 7 högtidligt apostolisk fullmakt – det ledsagas av noggranna
instruktioner om de tolv apostlarnas packning, som ska vara lätt, en andlig bild av
disponibiliteten för ämbetet. Att de förutom att proklamera Jesu kommande rike (och
bedriva exorcism) även ska smörja sjuka med olja verkar ha ingått i Jesu reglering fast
det inte sägs uttryckligt här; vi möter nämligen smörjningen som liturgiskt bruk med
syndaförlåtande verkan i Jak 5:14-15 (sjuksmörjelsens sakrament). Om den apostoliska
ämbetsvigningen vet vi att den gavs vidare genom handpåläggning, se 1 Tim 4:14; 2 Tim
1:6. Inte heller detta är urkyrkans uppfinning utan återger troligen Jesu sätt att delegera
auktoritet åt de tolv. En intressant dåtida parallell till Jesu tolvmannagrupp har upptäckts i
Dödahavsrullarnas regler i Qumran.
De tolv – förebilden för alla kyrkans senare biskopar – skulle inte välja och vraka mellan
olika hem (v. 10) utan ta det första som erbjöds. De är inte på turistresa utan i tjänst åt ett
budskap som är viktigare och mer brådskande än något annat. Just därför ska de inte
spilla en minut på värdar som inte vill höra på dem, de ska genast avbryta besöket och
uppsäga bekantskapen på ett bryskt sätt (skaka av sig husets damm under fötterna, ”inte
ens ert damm vill vi ha med oss, ni förstockade!”). Det finns inte tid för artighet när
människor ska räddas från att drunkna, vägrar den ena att ta emot räddningspersonalens
hand får man räcka ut den mot en annan i stället.
Och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem (v.
13). Kyrkan är anti-demonisk. Förkunnelse, exorcism och sjukvård hänger ihop.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden