SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN ÅRGÅNG B
Första läsningen: Apg 1:15-17, 20ac, 21-26
(Någon av dem som var med oss skall vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse)
De är ännu omtumlade av uppståndelsen, och de har undervisats av Jesus under fyrtio
dagar. Jesus, ”Davids son”, är nu borta, och Petrus och apostlarna försöker ge mening åt
allt som hänt utifrån Gamla testamentets förutsägelser. Kung David spelade en viktig roll
som tolkningsnyckel (se Petrus tal i Apg 2:23 f). Davids bön i Psaltaren (v. 20; jfr Ps
69:26; 109:8) kunde användas när man skulle hitta en ersättare åt Judas som förrådde
Jesus. Judas förfärliga öde, som det beskrivs i Nya testamentet, liknar det som drabbade
dem som förrådde David. Läs om Absalom, Achitofel och Amasa i 2 Sam 17:23; 18:9-17;
20:8-10 och jämför med Judas öde i Matt 27:5 och Apg 1:18.
En ersättare väljs. Första generationen kristna ville absolut ha tolv män i apostlakollegiet.
De är fundamenten för ”det nya Israel” liksom patriarken Jakobs tolv söner var stamfäder
för det gamla. Jesus hade själv valt tolv – vi ser urkyrkans vilja att göra Jesu
bestämmelser till tradition (men så småningom behövdes fler än tolv ledare!). Kravet på
kandidaterna var att de varit med om hela Jesu offentliga verksamhet. Mattias väljs.
Märkligt nog hör vi inget mer om honom. Senare legender påstår att han gav sitt liv som
martyr för tron, och att hans kropp slutligen fördes till staden Trier i dagens Tyskland.
Andra läsningen: 1 Joh 4:11-16 (Den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i
honom)
Gud gav sin egen son för oss så att vi kan försonas med Gud (1 Joh 4:10). Det får den
gamle aposteln att säga att Gud är kärlek (v. 16). Därför måste vi också älska varandra
(v. 11). Vi ser inte Gud (v. 12) – vår kärlek ska visa sig inför dem vi ser, de andra, dem
som vi möter, varaktigt eller tillfälligt. Så fulländas Guds kärlek, som Jesus kom med. Då
är Gud i oss och vi i Gud. Det innebär att bekänna tron på Jesus, att stå fast vid källan till
vår kärlek (v. 15).
Evangelium: Joh 17:11b-19 (Må de bli ett, liksom vi är ett)
Med Guds uppenbarade ”namn” (v. 11-12, jfr Joh 17:6) menas inte ett speciellt hemligt
ord, utan Faderns person, natur och väsen. Det som menas är att Jesus har öppnat vägen
för oss till Faderns hjärta. Jesus helgar sig till ett offer för att vi ska helgas (v. 19):
Messias är här både präst och offer och vi invigs med honom till en gåva åt Gud. Vi ska
konsekreras så som brödet i mässan. Jesu starka vädjan till Fadern vill säkra de kristnas
enhet. Den handlar också om att skydda oss mot djävulen och ”världen”, dvs. den del av
världen som revolterar mot Gud och avvisar hans kärlek.
Kom Helige ande, med Kristi frids gåva, som gör oss alla till ett (jfr Gal 5:22)
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden