FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN ÅRGÅNG B
Första läsningen: 1 Mos 9:8-15 (Guds förbund med Noa)
Vi lever än, vi får ännu en fasta – en tid för djupare vänskap med Gud, vi inbjuds att som
han älska skapelsen. Gud önskar inte att straffa någon: Skulle jag önska den gudlöses
död? säger Herren Gud. Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar
och fick leva? (Hes 18:23). Regnbågen på himlen blir till av solljus och regn, två gåvor
som gör att allt på jorden kan leva och föröka sig. Den är en härlig bild av den fruktbarhet
som Noa räddade genom att låta ett par av varje art överleva. Så får den oss att tänka på
den äktenskapliga kärleken som i sin tur avbildar Guds kärlek till sitt folk (Ef 5:31-32).
Förbundet mellan man och kvinna står under Guds och kyrkans välsignelse men hotas i
vår tid av många synder, belastningar och missbruk. Så förvandlar man Guds
förbundstecken i skyn till symbol för en urspårad frihet. Kyrkans trogna ser stölden, vet
vad som händer i dagens samhälle, och gråter bittert i natten (Klag 1:2).
Andra läsningen: 1 Pet 3:18-22 (Ni räddas nu av vattnet i dopet)
Jesus steg ner till dödsriket, och han steg upp till himlen. Det bekänner vi i mässan
(trosbekännelsen). Petrus menar här samma sak (v. 19, 22). Han vill trösta plågade
kristna. Vårt dop ger hopp! Paulus säger att alla knän skall böjas i Jesu namn, i himlen,
på jorden och under jorden (Fil 2:10). Gud vill sammanfatta allting i Kristus (Ef 1:10; Jfr
Mat 28:18). Jesus berör Alltet i dess helhet, även tidsaxeln, ty hans ord räcker bakåt till
våra förfäder (v. 19; jfr 1 Pet 4:6) såväl som framåt till oss och våra efterkommande. Vid
världens slut väntar han som Världsdomare (v. 22), i sitt universella rike. Noas förbund
(se ovan) var en bild av riket: regnbågen innehåller alla färger, alla djur var
representerade i arken, båda könen, och framöver ska Gud i alla tider skona skapelsen.
Evangelium: Mark 1:12-15 (Han sattes på prov av satan, och änglarna betjänade
honom)
Matteus, Markus och Lukas säger att det var den helige Ande som förde Jesus ut i öknen
till fyrtio dagars prövningar. Det är inte själva fastan som är central (Markus nämner den
inte ens) utan konfrontationen med Satan. En kristen ska kämpa mot Satan, men inte
kämpa ensam: Jesus har besegrat honom och är med. Vi ska aldrig tvivla på Guds
kärlek och alltid fortsätta att tjäna honom. Varför i öknen? Profeten Hosea förkunnade
att det sanna Gudsfolket måste ut i öknen igen för att hitta Gud (Hos 2:14). Ordet ”satan”
betyder anklagare: han vill inget annat än leta fel på oss (jfr Job 1:6 f). Att Jesus under
fyrtio dagar sätts på prov av denna destruktiva makt är ett sätt att beskriva det
bombardemang av tvivel, förvirring och ångest som Jesus genomled inför sin uppgift.
Han står kvar, vägrar att låta sig skakas, och se: djuren och änglarna kommer till, vilda
djur blir tama som i Edens lustgård, i Jesu närhet finns trygghet – som en gång i Noas ark.
Jesus är suverän, förtrogen med allt skapat i himmel och på jord: Mot våld och nöd kan du
le, och vilddjuren fruktar du inte, ty du står i förbund med markens stenar och lever i fred
med de vilda djuren (Job 5:22-23)
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden