TJUGONIONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”
ÅRGÅNG A
Första läsningen: Jes 45:1, 4-6 (Jag har fattat Kyros högra hand för att lägga folken
under honom)
Den persiske kungen Kyros (Kores) erövrade år 539 f.Kr. Babylon, dit judarna hade
bortförts ett halvsekel tidigare. Hans toleranta välde betydde frihet för dem och för andra
minoriteter (se slutet av Andra Krönikeboken och början av Esras bok). Vi ser: alla ting –
även storpolitiken – samverkar till fördel för dem som älskar Gud (jfr Rom 8:28). I v. 5-6
får vi en otvetydig bekännelse till monoteismen – tron på att det bara finns en enda Gud
(Israels Gud). ”Kyros egna gudar har inte hjälpt honom! Det är vår Gud som svänger
Kyros svärd och för hans hand” (jfr v. 1). Kunde folket i äldre tider få för sig att Gud
måste kämpa mot andra folks gudar (jfr t.ex. 2 Mos 12:12) så står det nu klart att
avgudarna är ett intet, eller på sin höjd demoner (1 Kor 8:4-5; 10:19-20). V. 5: även om
världens mäktiga inte vet om det så är det Herren som ger dem makt eller störtar dem från
deras troner, som jungfru Maria sjunger (Luk 1:52).
Andra läsningen: 1 Thess 1:1-5a (Vi tänker på er tro, er kärlek och ert hopp)
Här inleds vad som troligen är det äldsta Paulusbrevet vi har. I Apg kap. 17 läser vi hur
Paulus under dramatiska omständigheter grundade kyrkan i Thessaloniki, år 50/51. Vi får
Paulus typiska triad tro-hopp-kärlek (jfr t.ex. 1 Kor 13:13; Kol 1:4-5). V. 3: Tron är mer
än ett passivt accepterande av bekännelsen. Att ”uträtta” något i tron innebär en enhet
mellan tro och gärningar (Jak 2:26). Hoppet är mer än glad förväntan, det är seg
uthållighet. Kärleken är mer än gillande, den är beredskapen att göra uppoffringar. Gud
älskar oss (v. 4) – Paulus ber för oss (v. 2).
Evangelium: Matt 22:15-21 (Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som
tillhör Gud)
Samvetsfrågan om skatt till den romerske kejsaren var politiskt sprängstoff, den utlöste i
nästa generation det judiska kriget (66-70). Vad Jesus än svarar här kan det leda till hans
död. Jesu motståndare avslöjar ironiskt nog sig själva: de bär i fickan en denar med bilden
av kejsaren Tiberius. Myntets textrad kallar denne för ”son till den gudomlige Augustus”.
Erkänner de inte därmed en hednisk makt över Guds folk? Hur får de bildförbudet i 2
Mos 20:4-5 att gå ihop med imperatorns anspråk på att vara en gudason? Myntet vittnar
om statsabsolutism – makten vill göra sig gudomlig och stå över allt annat, men blir just
så despotisk och demonisk. Det bär Tiberius bild, men varje människa är skapad till Guds
avbild (1 Mos 1:26-27). Jesus uppmanar oss att söka Guds närhet, inte ”kejsar-avguden”
och all hans pompa. Som kristna lever vi i politiska gemenskaper med icke-kristna och
bär medansvar för det allmänna bästa, betalar skatt och följer lagar. Men vi måste i allt få
sätta Guds vilja högst. Annars har vi ingen verklig religions- och samvetsfrihet.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden