ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT ÅRGÅNG B
Första läsningen: Jes 40:1-5, 9-11 (Bana väg för Herren)
Dagens första läsning inleder den del av Jesajas bok som är skriven av en senare profet
som levde på 500-talet f.Kr., den ”andre Jesaja” (Deuterojesaja). Hans judiska bröder och
systrar har bortförts till Babylon (år 597 och 587/586 f.Kr.) och plågas nu av känslan av
att vara långt från Gud. Vi ser i dag samma känsla kring oss: tonåringen med de
upprepade självmordsförsöken, 91-åringen som inte kan komma till mässan för att det gör
för ont att sitta upp, småbarnsmamman i sista fasen av en elak cancersjukdom. Bakom en
leende fasad finns tvivel och gråt: Gud har förkastat oss! Prästerna gör vad de kan:
Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud (v. 1). Vi är Guds förutskickade sändebud när vi
jämnar ut dalar och sänker höjder (v. 4). Detta kan tolkas ekonomiskt (vi delar med oss)
eller mentalt (vi tröstar, stärker eller slutar helt enkelt att vara högmodiga eller fega) eller
socialt (vi blir jämställda). Messias, stark och mild, bär lammen i famnen och leder
tackorna hem (v. 11), som patriarken Jakob (1 Mos 31:17-18; Ps 23). Vi assisterar
honom.
Andra läsningen: 2 Pet 3:8-14 (Vi väntar på nya himlar och en ny jord)
En värld som har vänt sig bort från Gud, som inte tackar honom eller ens söker honom,
kan inte bestå. Petrus ser världsbranden nalkas. Var det den som Jesus längtade efter
(Luk 12:49; 21:25 f)? I naturen ser vi hur skogs- och stäppsbränder raserar men också
skapar grogrund för nytt liv. Petrus ord är positivt menade: genom bön och offer
påskyndas Kristi återkomst. Mitt i undergången ska vi förbli fromma, heliga, fridfulla,
rena och oförvitliga, likt rosor som trotsigt blommar vidare även när snön faller. Guds
tålamod med alla är gränslöst – därför dröjer det med återkomsten. Alla ska få tid att
omvända sig (v. 9). Du kanske kan stå ut med en elak person en hel dag. Men hör och
häpna över Gud: han står ut i tusen år (jfr Ps 90:4).
Evangelium: Mark 1:1-8 (Bana väg för Herren, gör hans stigar raka)
Varje år på denna söndag ställer kyrkan den helige Johannes döparen framför oss.
Markus bok börjar där: Johannes inleder det glädjebud (= evangelium) han vill
proklamera. Det är lika efterlängtat som rent vatten i en törstig öken (Ords 25:25).
Markus har så bråttom att han inte hinner kontrollera sitt citat från Gamla testamentet (det
är en blandning av två citat: Mal 3:1 och Jes 40:3). Johannes kallas för budbärare. Det är
samma ord som ängel (i Uppenbarelseboken verkar ordet användas om biskopar, se Upp
1:20 f) – en vacker bild! Johannesdopet var inte identisk med vårt sakramentala dop men
det var en bothandling, en stark bön om försoning med Gud (parallell i 3 Mos kap 4-5 och
4 Mos 5:7). Vårt dop, kyrkans dop, utverkar den förlåtelse Johannes ännu bara kunde
be om. Denna nåd återskänks i bikten. Låt den verka i dig och bli till handlingar. Bana
väg för Herren i advent.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden