Mässa – 18:00
APOSTLARNA PETRUS OCH PAULUS, högtid
Denna dag är en stor folkfest med musik och upptåg. Petrus och Paulus är kristendomens
viktigaste pelare, på deras axlar vilar budskapet, det mesta i Nya testamentet bygger på
deras förkunnelse. De två väldiga basilikorna i Rom som är byggda över deras gravar
besöks av oräkneliga pilgrimer året om. Petrus avbildas med nycklar i handen. Jesus hade
ju tillförsäkrat honom ”nycklarna till himmelriket” (Matt 16:19). Paulus avbildas med ett
svärd, trons svärd, hans starka ord som klart och tydligt spred Jesu budskap till folkslag ut
över jorden.
Kyrkohistorikern Eusebios från 300-talets början berättar om den vansinniga vågen av
förföljelser på 60-talet under kejsaren Nero, som också drog med sig de heliga Petrus och
Paulus:
På detta sätt drevs alltså Nero som Guds främste bekämpare till att mörda apostlarna.
Det berättas att Paulus blev halshuggen och Petrus korsfäst i Rom på Neros tid. Petrus
och Paulus namn som bevarats in i vår tid på gravplatserna i Rom bekräftar berättelsen.
Det gör också en kyrkans man vid namn Gaius, som levde då Sefyrinus var biskop av
Rom [åren 198-218] Om de ställen där apostlarnas heliga stoft lades sade han: Jag kan
visa apostlarnas segertecken [dvs. gravmonument]. Om du går till Vatikanen eller
Ostiavägen finner du segertecknen över dem som grundat denna kyrka.
(Eusebios, Kyrkohistoria, II:25, 5-7, Artos förlag).
Det gravmonument över Petrus som Gaius nämner byggdes ca 165 och kan ses under
högaltaret i Peterskyrkan i Rom. Sarkofagen (400-talet) med Paulus jordiska rester visas
idag under högaltaret i Pauluskyrkan utanför murarna vid den urgamla vägen till
hamnstaden Ostia.
Hur beskriver man kortfattat dessa två giganter? Här ett försök:
Fiskaren Simon Petrus – kyrkans ”Klippa” (Kefas på arameiska) – var urkyrkans
oomstridde ledare, insatt, som sagt, av Kristus själv med de oerhörda fullmakter som än
idag hör till påvedömet och biskoparna i gemenskap kring påven (se Matt 16:18-19; jfr
18:18; Joh 21:15 ff; ). Han var från början Jesu förtrogne och oskiljaktige ledsagare, och
vi möter honom överallt i Nya testamentet som apostlarnas huvud och talesman. Till
honom och apostlarna kring honom skulle man vända sig om man ville vara säker att ha
rätt lära (Gal 1:18; 2:2). Petrus för ordet på pingstdagen (Apg 2:14). Med honom kunde
kyrkan ta de stora stegen framåt (välkomnandet av icke-judar Apg 8:14 f; kap. 10:1-
11:18, ätandet av kött, förbjudet i Moses lag, Apg 10:9-16; 11:5-10, undanröjandet av
hinder för kyrkans utbredande bland hednafolken, Apg 15:7 ff). Tillsammans med Jakob
(den äldre) och Johannes tillhörde Petrus den allra närmaste kretsen kring Jesus och blir
vittne till uppväckandet av den lilla flickan i Mark 5:37/Luk 8:51, förklaringen på berget
(Mark 2:9ff) och Jesu ångest i Getsemane (Matt 26:37; Mark 14:33). Minnet om hans
förnekelse av Jesus i översteprästens gård, och hans tårar över detta, har bevarats i
evangelierna (se t.ex. Mark 14:66 ff). Det visar oss en mänsklig och mjuk sida av
”Klippan” en tröst för alla som är medvetna om sina synder och brister. Den uppståndne
Jesus valde att bekräfta Svikaren i hans ämbete – Jesu tillit till Petrus var oförändrad (Joh
21:15-17).
Petrus valde att flytta till Rom och leda kyrkan från imperiets huvudstad. Det passar hans
universella herdeansvar. Med hans ankomst fick romarkyrkan en särställning. Petrus liv
och hans martyrium där bekräftas av fornkyrkans röster: Första Clemensbrevet 5-6 (se De
apostoliska fäderna och Eusebios Kyrkohistoria II 14:6; 25:5 – båda böckerna finns på
svenska på Artos förlag). Han reste dit på kejsaren Claudius tid, säger Eusebios, d.v.s.
mellan år 41-54, och förde som ”Guds härförare den dyrbara skatten, det andliga ljuset,
från östern till västern”. När skedde det? Efter hans ”försvinnande” i Apg 12:17 (ca år 42)
eller efter apostelkonciliet i Jerusalem (ca år 49; Apg kap. 15)? Att Petrusämbetet inte
bara var avsett att försvinna med apostelns död utan skulle bestå tillsammans med
kyrkans sändning ”tills tidens slut” (Matt 28:18-20) är självklart. Jesus drar inte bort
klippan under sin kyrka! Vad han bygger står fast (jfr Matt 7:24). Det märktes efter Petrus
död i den romerska kyrkans anspråk på att leda hela kyrkan. Detta möttes inte av
motsvarande anspråk från annat håll. Den broderliga men bestämda ton som Roms tredje
biskop efter Petrus, Clemens, tillrättavisar korinthierna med (Första Clemensbrevet)
vittnar om Petrus efterföljares auktoritet. Ignatios av Antiokia omtalar ca år 110
romarkyrkan som ”den kyrka som presiderar över kärleksgemenskapen” (Ignatios brev
till romarna, inledningsorden). Biskop Irenaeus av Lyon skriver ca år 180 i sin bok Mot
heresierna (III 3:2-3) att alla kyrkor måste överensstämma med den romerska kyrkan på
grund av dess företräde, ty i den har alltid den apostoliska tron bevarats. De tidiga
kyrkofädernas ord betyder inte att det särskilda Petrusämbetet som Jesus instiftade har
utövats eller uppfattats precis som idag, men förankringen i Matt 16:18-19 och den
apostoliska successionen kan följas från fornkyrkan tills nu (se Katolska kyrkans katekes,
nr 77; 553; 815; 833; 860-862; 880-885; 891-892; 1576).
Petrus martyrium (jfr Joh 21:18-19) beskrivs på ett rörande sätt i de apokryfiska
Petrusakterna från 100-talet (avsnitt 35; se Apokryfer till Nya testamentet, Proprius
förlag). När förföljelserna tog vid tipsades den åldrande aposteln av en kvinna vid namn
Xantippa om faran och övertalades att lämna Rom:
(Petrus) lämnade ensam staden och sade: ”Ingen av er skall gå med mig, utan jag skall
gå ensam förklädd”. Men när han gick ut ur stadsporten fick han se Herren komma in i
Rom. Och när han såg honom sade han: ”Herre, vart går du?” Och Herren sade till
honom: ”Jag går in i Rom för att bli korsfäst’”. Petrus sade till honom: ”Herre, skall du
korsfästas en gång till?” Han svarade honom: ”Ja, Petrus, jag skall korsfästas en gång
till”. Då besinnade sig Petrus och såg Herren fara upp till himmelen. Och han återvände
till Rom.”
”Herre, vart går du?” – Quo vadis, Domine? – är namnet på det kapell vid den antika Via
Appia där Petrus möte med Herren (i en dröm?) ska ha ägt rum. Petrus korsfästes med
huvudet neråt (ett upp-och-nervänt kors) och det lär ha skett på den hästkapplöpningsbana
som då låg under det som nu är platsen framför Peterskyrkan – i mitten, där nu den stora
obelisken står.
Om Paulus
Paulus har sett ganska vanlig ut där i trafiken, till fots bland beridna soldater,
handelskaravaner och hästvagnar längs de romerska huvudvägarna. Kringvandrande
judiska skriftlärda på starka ben, skäggiga, med sina få tillhörigheter på ryggen (verktyg,
sovmatta, skriftrullar) fanns det gott om: var tionde person i romarriket var jude – lite mer
än muslimerna i dagens Sverige.
Hur såg Paulus – eller Saul som han först kallades – ut? ”Liten till växten, flintskallig,
med krumma ben, men med god hållning, sammanväxta ögonbryn, en något krokig näsa,
full av nåd. Ibland såg han ut som en människa, ibland hade han en ängels ansikte” – om
man ska tro de omstridda s.k. ”Paulusakterna” från 100-talet (se ”Paulus och Tekla” i
ovan nämnda Apokryferna till Nya testamentet, Proprius förlag). Själv kallar han sig för
”detta ofullgångna foster” (1 Kor 15:8) – kanske ett öknamn som syftade på utseendet.
Paulus föräldrar (eller deras föräldrar) var med största sannolikhet frigivna slavar. Om en
slavägare hade romerskt medborgarskap övergick detta nämligen automatiskt till hans
slavar om de frigavs (Paulus föräldrar kan ha ägts av en soldat). Den lovande pojken
skickades till studier i Jerusalem under en känd lärare, Gamaliel (Apg 22:3), sonson till
den berömde Hillel; förmodligen densamme som i Apg 5:34. En karriär som fariseisk
laglärare, kanske kringresande ”apostel” (= ombud med fullmakt) åt judiska Stora rådet,
låg nära (Gamaliels egen son Simeon, som Paulus bör ha känt, blev senare ledare för
fariseerna och stupade i judarnas uppror mot Rom 66-70). För sin försörjning lärde Paulus
sig tältmakaryrket (gjorde tältdukar, sadlar, filtar, kanske kläder och hattar, mest av skinn
och hår från getter). Såg han på när Jesus framträdde? Vi vet inte. Han var ogift, vilket
var ovanligt (kanske ung änkling? Se 1 Kor 7:8). Saul verkar tillhöra ”De frigivnas”
synagoga i Jerusalem dit andra från hans land Kilikien brukade komma (Apg 6:9). Han
uppnår stort inflytande och är pådrivande i domarna mot medlemmar av Jesus-”sekten”
(Apg 8:3; 22:4-5; 26:10-11). Han hade en viktig roll vid stenandet av diakonen Stefanos
(Apg kap 6-7) och bad att få polisiära fullmakter att arrestera kristna så långt borta som i
Damaskus (Apg 9:1-2).
Paulus blev – enligt egna ord – ”en hädare och hänsynslös förföljare” (1 Tim 1:13; jfr Gal
1:13-14). Men inom varje fanatiker finns det en liten Tvivlare. Något inom
karriärkometen satte stopp. Den unge skriftlärde från de frigivna slavarnas familj kan inte
ha gillat att släpa män, kvinnor och barn i bojor ur sina hem och se dem stenas till döds.
Mötet med Stefanos som likt Jesus ber för sina bödlar (!) har gjort intryck. Förr eller
senare har frågorna hunnit ifatt honom: stämmer bilden av Jesus som odlas i
översteprästens korridorer? Där finns det maktintriger och pengabegär, men hos kyrkans
folk härskar from enkelhet och solidaritet. Vem är det sanna Israel? Paulus på väg till
Damaskus var en mogen frukt som Gud bara behövde nudda vid för att den skulle falla. I
sitt fall kan han ha slagit bakhuvudet och blivit tillfälligt blind. Gud gav honom ett
mörker i vilket han kunde börja urskilja Jesu milda röst (jfr 2 Kor 4:6). Framme i
Damaskus tas han emot av Jesustroende som vågar lita på honom. Men den omtumlande
händelsen måste smältas – mycket måste tänkas igenom (inte minst allt han lärt sig!).
Paulus drar sig undan till ”Arabien”, kanske under ett par års tid, och återvänder sedan till
Damaskus. Där är ”förrädaren” dock efterlyst och måste fly. Rymlingen firas om natten
ner från stadsmuren i en korg, antagligen en stinkande fiskkorg (jfr 2 Kor 11:32-33; Apg
9:23) – en scen som alltid är med i barnbiblar. Han uppsöker Petrus i Jerusalem (Gal
1:18) och är hos honom i två veckor. Kontakten förmedlades av Barnabas (Apg 9:27).
Den var farlig för alla tre.
Den högt bildade fariseens avhopp var en stor prestigeförlust för Stora rådet i Jerusalem.
För kyrkan var Paulus ett trumfkort som snart sattes i användning. Paulus kallas av
vännen Barnabas till den blomstrande församlingen i Antiokia i Syrien (romarrikets tredje
största stad, där folk nu kallar de Jesus-troende för ”kristna”.). Där blir han kateket.
Längst bak i de flesta biblar finns en karta med ”Aposteln Paulus tre resor”. Den behövs
när man följer aposteln längs sidorna i Apostlagärningarna. Med breven i andra handen
kan man ofta läsa hans egen version av många av händelserna i Apostlagärningarna.
Fjorton år efter Paulus omvändelse (alltså ca år 49), läser vi om hur Paulus och Barnabas
vägrar att lyda några kristna från Judeen som kräver att de nyomvända hedningarna ska
omskäras efter mosaiskt bruk. Det leder till det första konciliet i Jerusalem, där frågan om
hedningarnas lagförpliktelser när de upptas i Gudsfolket ska prövas. I Galaterbrevet ger
Paulus sin version av mötet (Gal kap. 2) som inte helt liknar Apostlagärningarnas (Apg
kap. 15). Den högt bildade Paulus, med goda kontakter i höga romerska kretsar och ett
skrämmande förflutet som kyrkoförföljare, kan ha varit svår att höra på för de pressade
medlemmarna i urkyrkan. Varför virvlar han upp sådan oro överallt? Vill han få oss alla
dödade? Räcker det inte med dem han själv fick avrättade då han förföljde oss? Petrus,
Jakob och Johannes ger honom till slut handen, en darrande hand antagligen, som tecken
på samhörighet (Gal 2:9).
Paulus förs – efter sin dramatiska och farofyllda karriär full av plågor, konflikter, ångest,
nöd men även mirakel och framgångar – som resande ambassadör för evangeliet om Jesus
Messias – som fånge till Rom ca år 60. Vad hände sedan? Roms tredje biskop efter
Petrus, Clemens, skrev i sitt brev till korinthierna, som är från 90-talet, att Paulus
”predikade i öster och väster och blev vida berömd för sin tro. Han lärde hela världen
rättfärdighet, nådde västerns gräns och vittnade inför de mäktiga” (1 Clem 5:7, se De
apostoliska fäderna, Artos förlag). Paulus nådde alltså Spanien, i enlighet med sina planer
(Rom 15:24-28) som var ”västerns gräns” (jfr Apg 1:8). Första och Andra
Timotheosbrevet samt Titusbrevet tyder på att han därefter gjorde en sorts
inspektionsrunda i sina första missionsfält i öst (= 1 Tim 1:3; Tit 1:5; 3:12). Alltså bör
Paulus i första taget ha frikänts av kejsaren Nero (det var precis innan Nero blev
vansinnig). Det är också 300-talskyrkohistorikern Eusebios åsikt. Han nämner en ny
rättegång där Paulus led martyrdöden och begravdes. Det lär ha skett genom
halshuggning och platsen var som ovan nämnts vägen västerut mot Ostia, där den
respektingivande basilikan till hans ära nu står.
Dagens läsningar ger oss snapshots – glimtar – av känslostarka och avgörande stunder i
de två apostlarnas liv, fönster genom vilka vi skymtar vad helighet är: närhet till Jesus,
trohet trots vår synd och våra brister, lyhördhet för Guds vilja.
Kyrkans bön denna dag:
Gud, i helig glädje fylld med vördnad firar vi apostlarna Petrus och Paulus högtid. Lär
nu din kyrka att troget hålla fast vid deras undervisning, som förblir hennes grundval och
fäste.
Särskilda läsningar denna dag: Apg 12:1-11; 2 Tim 4:6-8, 17-18 samt Matt 16:13-19
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden