TJUGONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG C
Första läsningen: Jer 38:4-7a, 8-10 (Jeremia i brunnen)
När babylonierna år 597 f.Kr. intog och plundrade Jerusalem satte de Sidkia som
kung på Judas tron, i tron att han skulle vara en lojal vasallfurste. Det var ett
misstag. Sidkia bestämde sig – mot profeten Jeremias råd – för uppror mot
imperiet. Ändå kunde han inte låta Jeremias dö. En afrikansk tjänare ingrep (v.
7), och den kritiska prästen räddades – i motsats till Jesus 500 år senare: Guds
Son visades ingen nåd.
Andra läsningen: Hebr 12:1-4 (Låt oss hålla ut i det lopp vi har framför oss)
”Skyn av vittnen” (v. 1) är hjältarna i Gamla testamentet (Hebr kap. 11). Alla
höll de ut i tron. Se dig omkring i kyrkan: samma ”sky” omger oss där! Eller se
på folkhavet av jublande ungdomar med vajande flaggor på
Världsungdomsdagarna med påven. Kyrkans hjältar, de kämpande på jorden
och de triumferande i himlen, ger oss kraft!
Evangelium: Luk 12:49-53 (Jag är inte här för att skapa fred på jorden, utan
splittring)
Judarnas huvudargument mot att erkänna Jesus som Messias – än i dag – är att
han inte kom med det harmoniska fredsrike som profeterna utlovade, som t.ex.
när Jesaja talade om vargen som skulle bo med lammet (Jes 11:6). Varför gick
allt snett? Jesus var i sin person detta fredsrike, men vi korsfäste honom! De
som omvänder sig och följer Jesus blir som lamm men kan få det väldigt svårt
om resten av släkten fortfarande vill vara vargar! Det är dessa familjeproblem
som Jesu här förutser. Många helgon fick bryta med sina familjer när de ville ta
evangeliet på allvar (Martin av Tours, Thomas av Aquino, Franciskus och Clara
av Assisi, Elin av Skövde, Edith Stein, och många andra). När Guds rike blir
ALLT för en människa vill man leva för honom och inte sätta människors, inte
ens de närmastes, förväntningar högst. Då knakar det i fogarna, sociala mönster
går ur led. Jungfru Maria fick veta om detta redan när Jesus var ett spädbarn
(Luk 2:34-35).
Profeten Malaki hade förutsagt att familjerelationer skulle helas innan Messias
ankomst (Mal 4:6, i vissa biblar = 3:24), men Jesus ser snarare Mikas ord om
svek och fördärv uppfyllas (Mik 7:5-6). Hur kan denna ruttna generation räddas
från Guds rättvisa vrede? Ser Jesus sig själv som en ny Simson, han som satte
eld på åkrar, vingårdar och olivlundar (v. 49, Dom 15:4-8)? Tänker han på
domens eld (jfr Jer 5:14; 23:29; Sak 13:9; Mal 3:2; Syr 48:1; Luk 3:9,16f) eller
på den helige Andes eld som ska utgjutas vid pingsten (Apg kap. 2)? Kanske
menas båda delarna (jfr Joh 16:8-10). ”Dopet” som Jesus darrar inför (v. 50) är
bloddopet – hans kommande lidande (jfr Mark 10:38). Jesus vet att han ska
dränkas i en flod av synd, som jorden blev i Noas dagar, all världens ondska och
dess straff ska skölja över honom – så att vi, likt Noa, räddas. Därför är även
denna söndags dystra budskap ett evangelium, en god nyhet
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden