FJÄRDE SÖNDAGEN I FASTAN ÅRGÅNG C
Alla läsningarna kan idag tas från årgång A i stället för följande.
Första läsningen: Jos 5:9a, 10-12 (Guds folk firar påsk i det utlovade landet)
Denna söndag kallas av gammal hävd för Lætare (Gläd dig!) på grund av
ingångsantifonen från Jes 66:10-11 (”Gläd dig, Jerusalem…). Här mitt i fastan
vilar vi upp litet (precis som på Josefs, Marias brudgums, högtid den 19/3 som
alltid upphäver fastan). Prästerna kan idag anlägga de mer muntra rosa
mässhakar – ett avsteg från de violetta som bär botens färg. Så även på tredje
söndagen i advent som kallas Gaudete: ”Gläd er” ingångsantifonen från Fil 4:4-
5b.
Guds folk är i denna första läsning framme vid sitt mål. Det utlovade landet
ligger som ett dukat bord framför dem. De kan fira påskhögtiden. Vårt
påsklamm, Kristus, är slaktat, säger Paulus (1 Kor 5:7). Han var som vi men
utan synd (Heb 4:15). Detta lamm är mäktigt i himlen. Det står framför rökelsen
som är helgonens böner (Upp 5:6-12). Framme där kommer vi inte längre att
behöva mannat från himlen (v. 12), dvs. den heliga kommunionen som vi tar
emot nu. Allt blir till en evig söndag.
Andra läsningen: 2 Kor 5:17-21 (Gud har försonat oss med sig genom Kristus)
Att missionera är inte att pådyvla någon något. Det är att på Kristi vägnar be (!)
människorna att bli försonade med Gud (v. 20). Inga maktanspråk! Vi är tiggare
som ber om uppmärksamhet. Vi har en himmel och den är gratis. Observera att
det inte är Gud som behöver ”försonas” – hans dörr är alltid öppen (Joh 6:37) –
utan de människor som lever i uppror mot hans goda vilja. Att Gud gjorde Jesus
till ”ett med synden” (v. 21) betyder att Jesus fick bära syndens dystra följder i
vårt ställe. Han som själv var utan synd blev nerbruten av vår synd och bar dess
följder.
Evangelium: Luk 15:1-3, 11-32 (Din bror var död och lever igen)
Vem liknar vi mest i denna liknelses persongalleri? Kanske alla! Vi ser hur
mänsklig dumhet (”som man bäddar får man ligga”) räddas av öm förlåtelse.
Det är som när någon slösat bort allt gott Gud har gett och söker tröst i
biktstolen där prästen väntar (v. 20-21). Guds svar är en fest – precis som
faderns i liknelsen. Vår skuldsedel blev ett tomt papper, spikad på korset (Kol
2:14). Gud avstod från rättvisa, svalde den vrede som synden förtjänade,
betalade allt. Gud blev människa och berövades sina kläder för att vi skulle få
den finaste dräkten (v. 22; jfr Joh 19:23-24). Han drogs genom Jerusalems gator
i bojor som ett offerdjur på väg till slakt för att vi skulle festa (v. 23; jfr Joh
18:13, 24, 28; Luk 22:54, 66; 23:1, 7, 11). Bakom vår frälsning ser vi skuggan
av Kristi oändliga tålamod, hans vilja att fasta för oss, ta emot hån, tortyr, förakt
och död från en rasande värld – i vårt ställe. Så dyrbara är vi för honom!
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden