TRETTIOANDRA SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: 1 Kung 17:10-16 (Änkan bakade en liten brödkaka och gav
den till Elia)
Två utsatta troende möts i en ond tid, när Guds trogna förföljs och torkan och
hungersnöden härjar landet. Den fattiga icke-judiska änkan med sin son vet
tydligen vem Elia är. ”Änkor och faderlösa” var synonymt med de fattigaste i
samhället. Mitt i sin förtvivlan visar hon sin tro att Israels Gud lever (v.12, 15).
Och verkligen: Guds straffande vrede över landet berör inte denna lilla
gemenskap av tre troende. Guds livgivande omsorg verkar – Elia och änkan är
en bild av samspelet mellan Kristus och kyrkan. Änkan hjälper med det lilla hon
har. Gud gör resten. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt
det andra också (Matt 6:33).
Andra läsningen: Hebr 9:24-28 (Han har trätt fram, en gång för alla, för att
utplåna synden genom att offra sig själv)
Offerhandlingar var centrala i det gamla Israel, minutiöst reglerade i Moses lag.
Översteprästen var en nyckelfigur. En gång om året kunde han gå in i templets
Allraheligaste och genom offer försona folket med Gud. Hebreerbrevet visar hur
denna försoningstjänst fullkomnades av Jesus. Av kärlek offrade han sig för
våra synder på korset. Detta offer är ojämförbart mäktigare än alla andra offer.
Guds Son frambär det ända upp till det Allraheligaste i den himmelska
helgedomen. Jesu död är i världens ögon ett tragiskt misslyckande. I Guds ögon
är det priset som betalar allt. Jesus ger allt – och utplånar synden. Vem kan nu
tvivla på Guds kärlek?
Evangelium: Mark 12:38-44 (Den där fattiga änkan har lagt mer än alla de
andra)
(Alternativ, kortare läsning: Mark 12:41-44)
Denna scen utspelar sig i templet, dvs. i det som kallades för kvinnornas
förgård. Där fanns det 13 kollektkistor med långa, basunliknande rör som man
lade pengar i. Precis som änkan i Sarepta (se ovan) gav den här änkan det sista
hon hade och visade så sin förtröstan på Gud. Det grekiska adjektivet ptôchê
säger att hon var utfattig (i kontrast till de förmögna). Markus förklarar att
mynten motsvarar två lepta, romerska småmynt (det tyder på att han skriver just
i Rom). Jesus brukade kritisera de ytligt sett fromma ledarna för att de stötte i
basun för sig när de gav allmosor (Matt 6:2). Alla skulle se hur goda de var. Nu
anklagar han dem för att leva på de fattigas bekostnad (v.40), något som lagen
såg strängt på (2 Mos 22:22-24). Antagligen förvaltade de änkors förmögenhet –
mot feta avgifter. De satte sig på extra fina platser i synagogan (= ”Moses stol” i
Matt 23:2? – de gjorde väl anspråk på läromyndighet). Kanske såg de t.o.m. sig
själva i Elias roll, genom att lova de givmilda änkorna lön från Gud: ”Mjölet i
krukan ska inte ta slut – om du betalar!” Religion som business är vad Jesus
avslöjar här. Sådant måste alltid stoppas.
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden