TRETTIONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: Jer 31:7-9 (Jag tröstar blinda och halta och leder dem)
I början av sin förkunnelse (mot slutet av 600-talet f. Kr.) varnade profeten Jeremia för ett
land i norr (Jer 6:22; det måste vara babylonierna). Nu, efter babyloniernas seger över
Jerusalem (597 f. Kr. resp. 587/586, då templet förstördes) ser framtiden hopplös ut, men
profeten ser hur Gud kommer att befria de deporterade från landet i norr (v. 8). Folket är
försvagat (”blinda” och ”halta”, v. 8) men ska stödjas av Herren, som gör en jämn väg där
de inte snavar (v.9). De gråter men tröstas av Gud (v.9). De bär framtiden inom sig (= de
gravida kvinnorna i v. 8). Gud själv ska vara en fader för Israel (v.9): tanken går till den
förste som hette ”Israel” (patriarken Jakob) som bedrog sin far (1 Mos 27:15 f). En ny
”Jakob” (Jesus) ska en gång bana väg för ett nytt Gudsfolk, som troget ber Fader vår i
ande och sanning (Joh 4:23).
Andra läsningen: Hebr 5:1-6 (Du är för evigt präst, en sådan som Melkisedek)
Urkyrkans motståndare sa troligen: ”Ni påstår att er Jesus visade att han var den sanne
översteprästen från Gud – men ingen kan ge sig själv ett sådant ämbete!” Svaret blev:
Jesus fick sitt ämbete av Fadern. Det var utlovat i Gamla förbundets skrifter (Ps 2:7; jfr
Hebr 1:5 f) och proklamerades högtidligt vid hans dop i Jordan (Luk 3:22). Han dog för
oss, han är uppstånden och upphöjd till himlen och överträffar så alla jordiska
överstepräster, både i medkänsla (Hebr 4:15) och på alla andra sätt (Hebr kap. 7-9).
Hebreerbrevets argument tillhör antikens judiska debattmiljö, som kyrkan var en del av.
Men de är solida och håller än i dag.
Evangelium: Mark 10:46-52 (Rabbouni, gör så att jag kan se igen)
Ett långt avsnitt i Markus evangelium (Mark 8:27 – 10:52) handlar om Jesu väg till
lidandet i Jerusalem. Det inramas av två berättelser om blinda som botas. I den första
(Mark 8:22-26) fick vi inte patientens namn. Han försvann ur berättelsen. Den andre (i
dagens läsning) är känd vid namn, och han följer beslutsamt Jesus (dvs. blir lärjunge).
Härifrån börjar Markus sin passionsberättelse. Meningen är: det räcker inte att komma till
tro (= bli ”seende”) och sedan säga tack och adjö. Markus läsare ska beslutsamt följa
Jesus in i Jerusalem – om så behövs ända till korset (vilket för de första läsarna var
kejsaren Neros kyrkoförföljelse i Rom på 60-talet: Om någon vill gå i mina spår måste
han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig (Mark 8:34). Bartimaios ropade ut sin
tro på Jesus som Messias (”Davids son”, v. 47-48), fastän omgivningen hyssjade ner
honom. Han motsvarar romerska kyrkans första martyrer, som släpades ur sina hus till
avrättning medan de öppet bekände sin tro på Jesus och ropade till honom. Se, hur stark
den blinde Bartimaios tro är! Han har öron att höra med (Mark 4:23). Han och alla sanna
kristna följer den gode herden därför att de känner igen hans röst (Joh 10:4). Må vi vara
döva och blinda för världen men lyhörda för Guds ord!
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden