TJUGOFJÄRDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: Jes 50:5-9a (Jag höll fram min rygg åt dem som slog mig)
Profeten Jesajas bok är full av löften om det kommande messiasriket. I
”sångerna om Guds tjänare” (Jes 42:1-9; 49:1-9; 50:4-9; 52:13-53:12) utlovas
något ”helt nytt” (Jes 42:9; jfr 65:17; 66:22): en mild och kraftfull laglärare som
samlar och tröstar Gudsfolket. Denne Gudstjänare misshandlas och skymfas, ja
dödas för att sona allas skuld. Han verkar stå delvis för folket Israel, men ännu
mer för en enskild person: han bär nämligen hela folkets kollektiva straff, i ”vårt
ställe”, heter det, vi ”friköps” (Jes 52:3, 9; jfr 63:9). Vem är han? Det undrade
man på Jesu tid (jfr Apg 8:30-35).
Jesus visste att han var den som Jesajas ord syftade på. Jesus förknippade orden
med Människosonen från profeten Daniels vision (Dan 7:13-14) som skulle
komma med himlens skyar och få makt, ära och herravälde, så att människor av
alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Detta är Messias, ”Davids son”
som Gud sänder för att frälsa sitt folk. Jesus sammanfattar i sin person Gamla
testamentets alla förhoppningar, om den lidande Gudstjänaren, om
Människosonen från himlen och om Messias, den utlovade kungen, till en enhet.
Han vet att denna koppling är ny och överraskande. Det kommer att ta tid för
människorna att ta den till sig. De första lärjungarna chockas när Jesus första
gången uttalar denna sanning helt öppet, som vi ser i dagens evangelium (se
nedan).
Andra läsningen: Jak 2:14-18 (Tron i sig själv, utan gärningar, är död)
Din tro kan liknas vid ett ruttet lik om den inte visar sig i solidaritetsgärningar
och omsorg om de fattiga. Tron handlar om kläder och mat (v.15). Jakob skriver
möjligtvis detta inför rykten om att Paulus påstår att vi blir rättfärdiggjorda
”genom tron, inte genom gärningar” (jfr Rom 3:21-28; Gal 2:15-16), dessutom
med Abraham som ”bevis” (Gal 3:6 f). I versen precis efter denna läsning vill
Jakob med Abraham bevisa motsatsen, nämligen att tron utan gärningar är död
(Jak 2:26). Men Paulus tänker i grunden likadant: kärlekens gärningar är
oskiljaktiga från tron (Gal 5:6; jfr 1 Kor 13:2). Martin Luther, som pressade
Paulus ord i Rom 3:28 till det yttersta genom att lägga ordet ”allena” till ”tron”
(det blev till frälsning genom ”tron allena”), föraktade Jakobs brev (han
övervägde en tid att egenmäktigt avlägsna denna ”halm-epistel” ur ”sin” Bibel).
Konflikten om rättfärdiggörelse genom tro ”eller” gärningar som
reformationsrörelserna på 1500-talet drev upp var olycklig. Frågan verkade inte
vara ett problem i fornkyrkan. De kyrkofäder vilkas kommentarer till
Jakobsbrevet är bevarade ser i Jakobs ord ingen motsats till Paulus.
Polariseringen av begreppen tro och gärningar är obiblisk. De två motsatta
”Abrahamsbevisen” utesluter inte varandra utan balanserar varandra. Judiska
skriftlärda – och det var Paulus och Jakob i sanning! – rör sig ofta fritt i ett
tolkningsfält mellan olika utläggningar. Paulus och Jakob skulle snabbt kunna
komma överens om att tron som handling frälser, men inte ”tron allena”, d.v.s.
utan kärleksgärningar. En tro som stannar upp vid ren teori (= vid ett formulerat
innehåll man enbart med sin mun bekänner, jfr Rom 10:9) är meningslös. Det
blir som när man spänner en båge utan att låta pilen flyga iväg. Kristen tro är en
oförtjänt gåva, helt given av Gud, men samtidigt till sitt väsen också en handling
som vill mera, ett samverkande med Guds nåd (Katolska kyrkans katekes, nr.
154-155).
Evangelium: Mark 8:27-35 (Du är Messias. Människosonen måste lida mycket)
Petrus Messiasbekännelse är mittpunkt och vändpunkt i Markusevangeliets
komposition. Från och med nu går vägen mot Golgota, där Jesus ska segra över
döden. Petrus inser vad Herodes (Mark 6:14) och folket (v. 28) inte kan se:
Mästaren är mer än någon av profeterna var. Han är Messias, dvs. den av Gud
och profeterna utlovade kungen. Detta är mer än en trosbekännelse. Orden
innebär att Petrus binder sig till sin herre i liv och död. En andlig ledare kan man
byta ut, men inte Messias. Honom håller man sig till: Herre, till vem skulle vi
gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och vi förstår att du är Guds helige,
säger Petrus i Joh 6:68-69.
Att Messias har kommit är en farlig nyhet! Oroas Petrus inte av det? År 4 f.Kr.
lät romarnas legat Quintilius Varus korsfästa två tusen judar när det blev
oroligheter i landet i protest mot att Archelaos, Herodes son, skulle efterträda sin
far i Jerusalem. Det var just vid den tiden (och på grund av Archelaos) som den
heliga familjen undvek Judeen när den återvände från Egypten (Matt 2:22).
Landet surrade då av messiasrykten. Minst tre kandidater tävlade om titeln (i
romarnas ögon var de terrorister): Simon, Athronges och Judas, son till Hesekias
(jfr den judiske historikern Josefus Flavius, Ant. 17:272 f; Bell. 2). Detta måste
Jesu fosterfader Josef ha berättat för den uppväxande Jesus. År 6 e. Kr. fanns det
oroligheter kring en viss revolutionär Judas från Galileen. Denne ”messias”
(och väl många lärjungar) miste också livet. Sådana uppror har den unge Jesus
bevittnat och han tog utan tvivel intryck av dem (jfr Matt 26:52). Få månader
innan Jesus här talar med Petrus anordnade Pilatus massaker på pilgrimer från
Galileen, så rädd var han för uppror (Luk 13:1f). Många fler på Jesu tid ruvade
på messianska planer: år 44 e.Kr. gjorde Judas från Galileens två söner uppror
(enligt Josefus, Ant. 20:102). De korsfästes precis som Jesus 14 år tidigare. Kort
tid därefter gör en viss Theudas uppror (se Apg 5:36-37, där ovannämnde Judas
väl förväxlas med sina söner). De följande 20 åren tills judiska kriget, år 66-70
e. Kr. (och därefter), producerade ännu fler messiaskandidater…
Ja, det här blir farligt! Jesus talar helt öppet nu (v. 32, d.v.s. inte längre i
liknelser, Mark 4:34). Han förutsäger sitt lidande, ja, att alla ska vara redo för
korset. Det är stötande för Petrus. Så ska Hans Majestät inte tala, det tar ju
modet från männen! Jesu tillrättavisning av apostlarnas ledare är mycket hård.
Messias död kan inte begripas på människors vis. I Jesu efterföljd mister man
allt, men vinner allt. De får absolut inte sprida rykten om att Jesus är Messias.
Det kan tända en brand i hela landet. Först under korset kommer man att rätt
förstå vem Jesus är (Mark 15:39).
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden