TJUGOTREDJE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” ÅRGÅNG B
Första läsningen: Jes 35:4-7a (Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas
öron höra)
I Mariasången Salve Regina sjunger vi om det jordiska livet som en dal full av
tårar (in hac lacrimarum valle). På vårt livs vandring ser vi inte vägen framför
oss (blindhet), begriper inte Guds ord (dövhet), känner inte för att prisa Gud
(stumhet) och rör oss knappt framåt i syndens träsk (lamhet). Därför gråter vi.
Gamla testamentets profeter gav folket hopp i svåra tider, ett hopp som vida
överträffade allt man vanligtvis kan vänta sig här på jorden. Den messianska tid
de fick se bilder av i framtiden var mer än en befrielse från fångenskapen i
Babylon och politiskt förtryck: Guds ”vedergällning” (v.4) riktar sig mot
blindhet, förlamning, torka, ja, allt som inskränker mänskligt liv. Gud ska
”hämnas” på dödens mörka krafter. Han vill återge oss Paradiset. Han lovar det.
Andra läsningen: Jak 2:1-5 (Har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens
ögon?)
Denna text gör oss pinsamt tysta. Vi tänker omedelbart på vår egen församling (i
Jakobs urkyrkliga judekristna miljö kallas den ännu för synagoga, v. 2). För
Kristus är det motbjudande att se på när vi fjäskar för dem som är stora i
världen, en chefredaktör för en inflytelserik tidning, en kändis med guldringar
på händerna (v. 2), en välklädd främling vid kyrkkaffet. Jesus Kristus, vår
förhärligade herre, (v. 1) dog, offentligt förtalad, i skam och förnedring på
korset, berövad sina kläder och med spikar genom sina bleka händer! Detta är
hans hus. Hur vågar vi att i hans namn diskriminera de fattiga som han har dött
för? Har vi glömt vad saligprisningarna handlade om (v. 5; jfr Matt 5:3; Luk
6:20)? Att nästla sig in i överklassen för att skaffa fördelar åt kyrkan är väl inte
totalt fel men man riskerar kyrkans själ. Visst, även rika bjuds in av Gud, men
de fattiga borde vara hedersgäster. De rika smyckar konstfärdigt sina privata
hem – våra kyrkor är stora smyckade salar, men för alla: De har i alla tider varit
de fattigas palats där de får komma och gå som de vill!
Evangelium: Mark 7:31-37 (De döva får han att höra och de stumma att tala)
Av fuktad jord formade Gud människan och blåste sin ande, sitt liv i henne (1
Mos 2:6-7). Med sitt eget spott återställde Guds Son här en människa som inte
längre kunde höra hans ord. Jesus andades djupt (v. 34): Öppna dig. Livsflödet
strömmar ut i alla sinnen. Vi inser: den andliga betydelsen här är stor. Han talar
till oss. Effata-ordet ingår därför i dopritualen, det är Jesu ord till var och en som
han kallar!
Jesus använde spott som behandlingsmedel. Det var normalt. Men Jesu
framgångar var inte normala. De riskerade att dra bort uppmärksamheten från
hans förkunnelse. Därför var han restriktiv med vad som fick sägas om honom
(v. 36). Men miraklen gick inte att dölja. De var uppenbara tecken på att
Messiasriket som Jesaja (se ovan) och de övriga profeterna hade talat om nu var
här (jfr Matt 11:2-6). Ja, än mer: I Jesus handlar Gud själv. Han öppnar våra
sinnen så vi inser vem han är (jfr Luk 24:45).
Källa: Katolska Liturgiska Nämnden